Dagens Nyheter – 26 juni 1865, sida 1

—Solen nedgick i går blodröd. — Dess strålar återgåfvo förmodligen skenet af de lågor Mas-Horca upptändt, svarade rösten ånyo. Korporalen tvekade icke längre. — Kom närmare med edra kamrater, don Leoncio hviskade han. — Här äro vi, Luco. Korporalen fann sig i samma ögonblick omringad af sex personer, beväpnade från topp till tå. Vi behöfva väl knappast söga att dessa personer voro desamma som en timma förut kommit förbundsbröderna till mötes och hvilka klokheten bjudit att ända till detta ögonblick hålla sig undangömda, Dansen och stojet fortforo oupphörligt i huset. Nöjet tycktes småuingom ha urartat till ett riktigt supkalas. Främlingarne voro till följd deraf säkra att icke blifva störda. Dessutom, ehuruväl månen uppgått och börjat sprida ett temligen starkt ljus öfver nejden, fruktade de icke, insvepta som de voro i sina vida kappor, att blifva upptäckta. Sjelfva hade de deremot intagit en så lämplig position, att ingen kunde lemna buset utan att genast blifva upptäckt af dem. Vi skola emellertid begagna oss utaf det silfverklara ljus som den vänliga månen spred öfver gruppen för att med få ord beskrifva dessa nya personer, hvilket så mycket lättare låter sig göra som de af försigtighet hade suttit af hästarne och nu stodo på marken, hållande hvar sin häst vid tygeln. Vi ha sagt att de voro sex; tre bland