Dagens Nyheter – 21 juni 1865, sida 2

husrätten och hofrätten. Förbållandet från början var nemligen, att Zetterlund till Bergholtz lemnat ett par stöflor och galoscher, för att de skulle belånas å allmänna pantlåneinrättningen, hvilket också skedde. Då nu Zatterlund omsider skulle taga ut sina stöflor och galoscher från assistansen befanns att de voro omaka, och att sålunda Bergholz bortbytt dem. Stämd till rådhusrätten för denna sak dömdes Bergholz att ersätta Zetterlund för hans förlorade stöflor och galoscher, och dessutom att betala rättegångskostnader, mot det att Zetterlund återlemnade deomaka stöflorna i samma skick han mottagit dem. Bergholz klagade i bofrätten, men hofrätten fastställde domen, och rättegångskostnaden fördubblades. Då Zetterlund genom öfverståthållarembetets tillbjelp fått ut sin ersättning och sina rättegångskostnader, ville han återlemna stöflorna; men Bergholz nekade att emottaga dem, emedan de voro slitna, och bar nu stämt Zetterlund, med yrkande att han måtte ersätta stöflornas fulla värde, och dömdes att återbetala rättegångskostnaderna, derför att han brutit mot hofrättens dom och ej återlemnat stöflorna i samma skick han tog emot dem. Dessutom yrkar Bergholz af samma orsak, att Zetterlund måtte dömmas till böter för bedrägeri. Zetterlund svar de på denna angifvelse, alt han visserligen begagnat stöflorna, men att han velat ersätta den skada de lidit, med 5 rdr. Dessutom påstod Zetterlund, att alltsammans vore en kitslighet af Bergholz, som yttrat till några personer, att om det skulle kosta honom aldrig så mycket penningar, så skulle han bämnas på Zetterlund för det att denne segrat i hofrätten. Ordföranden försökte förmå parterna till förlikning, hvilket försök dock strandade mot Bergholz fasta beslut att fortsätta målet. Sedan målet å båda sidor öfverlemnats till rättens afgörande, förklarade rätten att utslag kommer att afkunnas den 3 juli, hvarefter den vigtiga processen möjligen fortsättes i hofrätten. Inbrottsstöld. Häktade skepparen Erik Andersson var i går upphemtad från häktet till rådhusrättens tredje afdelning, för att undergå ransakning angående en inbrottsstöld å jagten Tapperheten, liggande vid Stadsgårdshamnen, hvarvid 50 rdr blifvit tillgripna från skepparen Olsson, och för hvilken stöld Andersson är tilltalad, Andersson fick först redogöra för sina lefnadsöden, hvaraf upplystes att han är född i Roslagen, och att han valt skräddarens stilla lott till vintersysselsättning, och sjömannens fria, glada lif till sommarförlustelse. — Erkänner du att du tagit de här penningarne? frågade ordf. — Ja, jag får väl ta saken på mig, svarade Andersson leende, — Det är inte att skratta åt, utan borde du gråta, om du rätt tänkte på saken. — Den saken tynger inte på mitt hjerta, återtog Andersson med samma glädtiga min. — Hvad menar du med det? — Jo jag menar att jag inte gjort något illa. — Har du då inte begått brottet? — Nej, jag är oskyldig. — Men för Guds skull tag då inte på dig ett brott som du inte begått, yttrade ordföranden varnande. — Jag får väl lida i denna verlden, men det kommer en annan verld, der jag får upprättelse, förklarade Andersson, — Men om du inte ä skyldig, så skall du heller inte lida. — Jag får väl göra det ändå, efter saken är så långt gången. — Hvad menar du med det? — Jo, det är så många omständigheter emot mig, och deribland att jag erbjöd Olsson 50 rdr. — Var det för att han icke skulle angifva saken ? — Åhnej, inte derför. —-Hvar fick du så mycket penningar ifrån ? — Jag hade del i vedlasten som Lindström och jag förde till staden. Skepparen Lindström, som för den skuta der Andersson var anställd då stölden begicks, var äfven uppkallad, men han infann sig icke. — Kan du bevisa hvar du var den söndagseftermiddag då penningarne blefvo stulna ombord å Tapperheten? sporde ordf. Andersson förklarade att han kunde genom fler a vittnen intyga att han vid sagde tid varit åt belt andra håll, hvarefter målet uppskjöts till annan dag, då Lindström kommer att inställas och Anderssons viltnen skola höras.