Dagens Nyheter – 20 juni 1865, sida 2

fängelset i Carlstad den 11 d:s hållet protokoll, hvilket vi efter Dagl. Allehanda meddela: Närvarande: Hr landsböfdinger: och riddaren Ekström samt undertecknad landssekreterare. Sedan kyrkoherden A. Lindbäck enskildt för hr landshöfdingen bekänt, att han medelst förgift afdagatagit förre handlanden A. Lysen, inhysesmannen Nils Pettersson i Fårskog och enkan Karin Pehrsdotter i Huken, angående hvilkas död ransakning är anhängig vid Nordmarks häradsrätt, så blef nu, inför kongl. M:ts befallningshafvande, i den cell der Lindbäck förvaras, förbör med honom anstäldt, bvarvid hr biskopen doktor Sundberg, som förut enligt Lindbäcks önskan tillstådeskommit, jemväl var närvarande, Lindbäck framlemnade en af honom i fängelset uppsatt skriftlig bekännelse, så lydande: Jag Anders Lindbäck föddes den 22 december 1803 uti Bretvet, Brålanda socken, Frändefors pastorat. Fadern: bonden Sven Andersson och modern Lisa Olsdotter. Var i hemmet till 1820. I februari detta år intogs uti Wenersborgs skola. Hafvande fattiga föräldrar, uppehöll jag mig med uppassning och mathemtning. Fick sedan matdagar och 182? kondition. Lemnade MWenersborg 1824. Genomgick Skara 4:de klass och gymnasium. Student i Upsala den 2? februari 1829. Prestvigd der den 19 decemb. 1830, Skolmäst re å Upperuds bruk genast och till 1834. Blef då sockenadjunkt inom Örs pastorat och samma år gift med mamsell Fredrika Charlotta Bergman, Med henne 2:ne söner. Vistades uti Örs pastor t och tjenstgjort som 1:sta pastoratsadjunkt och I:sta komminister till den 1 november 1861, då jag tillträdde Silbodabls pastorat. Det är allmänt kändt hvad här behöfde göras. Den derstädes varande olyckliga landthandeln bade utarmat och demoraliserat. På krogen förstördes ungdomen. Dit förde ock fattighjonen sina uttag till utbyte mot kaffe, socker, bränvin m. m. Jag afgaf ett litet herdabref jemte ordningsstadgar att soka hämma förstörelsen och blef detta första orsak tull förföljelse, som öfver helt år fortgått. Af det missbushållande, riinerande lefnadssättet bade fattigskaran blifvit förskräckligt stor, hvilken den utblottade församlingen skulle underhålla och bland dessa fattiga så många mångårigt och obotligt lidande. Jag uppfattade herdapligten som en faderspligt. Pålyste att de tillsatta ordningsmän skulle söndagligen tillkännage, hvar någon fattig, sjuk fanns. Efter denna spaning kringreste jag med lefnadsmedel och medikament och blef vittne till så mycket elände och bopplöshet. När man står vid en obotligt sjuk, gräseligt plägad like, önskar man af hjertat ban måtte slippa ur sin hjertslitande jämmer. Vid dessa många fattiga, obotligt sjuka, bungrande och frysande, uti Silbodahl, har jag så ofta stått, rörd af det djupaste medlidande och tänkt: avore jag i så olycklig belägenhet, skulle jag välsigna den, som fråmjade plågans slut och Gud skulle förlåta den förbarmande. För hvarje förnyadt besök hos dessa arma stärktes jag i denna taoke, Tillagade särskildt vin att hafva detta såsom hjelp i plågan, när denna min missledda barmhertighetskänsla uppgaf yttersta bebofvet. Jag tänkte ock hvad ingen torde kunna förneka att ganska få menniskor öfvergå till andra verlden efter naturens ordning, det är, när själens redskap, kroppen, är af ålder försliten, Någon yttre orsak tillkommer hos de aldra fleste, hvilken icke Herran tillstädjer, men icke heller förhindrar, i stöd af den frihet Han lemnat, det förnuftsljus Han gaf. Huru många äro icke uti sin friskaste ålder, sin fulla mannakraft, sina egna banemän, ofrivilligt, men genom missbruk af förståndet. Huru mången har icke fallit ur den mest skickliga läkares hand och i grafven. Den sjukes uppgift, om sjukdomen, icke alltid nog omfattande, men uppgiften bestämmer receptet och receptet lifvet eller döden; utan att vår Herre tillstädjer eller förbindrar och hvarken sjuklingen eller läkaren anses hafva del i utgången. Huru mången sjukdom, som i början lätt kunnat botas, har icke genom uppskof att söka bjelp störtat offret i grafven! Af dessa obestridliga fakta och de många exempel härpå, jag dels hört beskrifvas, dels sjelf åsett, bar jag kommit till den slutsats och tro, att så väl vetenskaper som okunnigheten stå ofta de högst bestämmande och att den frumma tron ofta orätt säger: stiden var ute.s Jag har derför trott att den nådige Guden icke skulle fördöma mig om jag förkortade en obotlig likes hårda lidande. Denna handling är visserligen till sin yttre form stridande mot alllag, men, till sin inre bevekelsegrund, hvilar på barmbertighetskänslan. Detta känner min Gud, inför hvilken jag ytterst skall svara och under djup ånger känner jag mig skyldig lida den borgerliga lagens hårda straff för den syndiga barmhertighet jag utöfvat mot ifrågavarande döda. Rörande Lysen skola väl menniskor vilja frånkänna mig uppgifna bevekelsegrund och kalla den egennyttan i sin gröfsta form. Men de som kände hans förfärliga underlifsplågor och våra skriftliga förhandlingar bortförklara icke uppgifna bevekelsegrunden. Mitt brott är stort. Mina fiender handlat rätt uti ifriga sökandet. Till deras samveten ställer jag dock frågan: är det tjenstenitet eller förföljelsenit som styrt er väg? Hatet, verldens demon, är en mandråpare. Saknar äfven den ringa trösten att hafva menat väl med sin onda gerning och hvilken som är mera tillräknelig, den som utom lagen befriat från elände eller den, som under skydd af lagen, störtat uti elände; derom dömer allena Gud. Hvad jag brutit är bekändt inför menniskor och Gud och jag beder nu eder, mine förföljare, varen barmsada han: hvad hatvudar dag dar Alindag 9 4