Dagens Nyheter – 15 juni 1865, sida 2

häst, kunna känna mot denne deras trogne kamrat i nöd som i glädje. Derpå tog han af betslet, på det att hästen skulle kunna beta med större lättbet gräset, som sköt upp högt och frodigt på alla sidor omkring honom, och sedan han utbredt sin kappa på marken, lade han sig ned på don och tillslöt ögonen. Under nära två timmar störde intet ljud tystnaden i ödemarken. Don Fernando förblef orörlig, som om han varit död, med hufvudet stödt mot venstra armbågen och ögonen tillslutna. Sof han eller var han vaken ? Ingen skulle ha kunnat besvara denna fråga. Hastigt lät en uggla höra sitt hemska läte. Dou Fernando reste sig häftigt upp, lutade sig fram och lyssnade, med ögonen fistade på himlen. Det var ännu patt; stjernorna spredo fortfarande sitt dunkla ljus öfver jorden, indenting vittnade om dagens annalkande. Klockan var knappt tu på morgonen. Ugglan är visserligen den fogel som först ibland alla helsar den uppgående solen; men hon brukar icke förkunna dagen tre timmar före dess gryning. Så naturligt än det skri varit som don Fernando hört, tviflade han dock. Snart hördes ett nytt läte och nästan omedelbart derefter ett tredje. Nu hyste don Fernando inga tvifvelsmål längre; han steg upp och efterhärmade i sin tur tre gånger etter hvarandra sparfhökens skri. Efter några sekunder hördes samma läte från motsatta sidan om floden.