Dagens Nyheter – 15 juni 1865, sida 1

RATE SE Ara ae EEE NAN SA a Ar An rg Dä man talar om den svenska dramatiska scenen, må man icke föreställa sig den så rikt utrustad med nationella författare, som t. ex. den danska; men å andra sidan är det en fördom, som den svenska kritiken mera än lofligt utspridt inom den litterära verlden, att den dramatiska skaldekousten ligger utom syenskarnes förmåga. Visserligen visar deras skönlitteratur en ötfvervägande lyrisk och episk stycka, men om det ännu icke lyckats att skapa en egentlig svensk teater, ligger skälet dertill snarare i de yttre förhållandena än i bristen på förmåga hos deras författare. Först och främst ses redan af ofvanståeude, huru ringa uppmuntran det varit att skrifva för den olyckliga talscenen; vidare måste det tagas i betraktande att Sverges flesta poeter sökt pastorater och bo långt ifrån I hufvudstad och teater; denna andliga njutning ; utgör icke någon rekreationspunkt i universitetslifvet, och sjelfva hufvudstaden suckar under saknaden af det högre intelligenta lif, som den studerande uugdomen och dess lärare sprida i de kretsar, der eljest de materiella intressena skulle taga öfverhand. Slutligen ha vissa systemer periodvis beherrskat den svenska litteraturen och isynnerhet tyranniserat de dramatiska författarne. För ögonblicket synes för dem icke finnas någon räddning uftom den shakespearska riktningen. Sverge oger nemligen en den bästa öfversättning af den odödligo skalden, at Hagberg, som förstått begagna sig af språkens inbördes frändskap på ett sätt, som förlänar hans arbete originalets friskhet och kraft. Att man derigenom kommit att sväma för dossa mästerverks uppförande på sceucn är högst prisvärdt, och kan ej annat än verka gagneoligt för den dramatiska konsten i sin helhet; men det går med sådana skaldekonstens monumenter, som med vissa storartade naturfenomener; de kunna studeras och beundras, men icke efterliknas; ty likasom i musiken de mozartianska kompositörerna äro genomtråkiga, så gifva de shakespearska tragedieller komediförfattarne vanligen blott karrikatyrer af mästarens yttre former, utan att de någonsin kunna fatta hans gudomliga anda. tr RR En sådan imitation, till och med efter de största fremmande mönster, måste i och för sig vara ett hinder för bildandet af ett nationelt Bkådespel. Jag tänker mig icke detta såsom allherrskande på repertoiren, ejheller isoleradt från en konstnärlig forntid eller nutid hos andra nationer, utan blott i besittning af den egendomliga pregel, som afspeglar landets och folkets anda och seder. Den svenska medeltiden, ehuru mörk och blodig, eger lika många rormantiska händelser som t. ex. den engelska, men den måste behandlas originelt, för att icke genom en sententiös diktion blifva fremmande och onaturlig. Dertill äro svenskarne noga bevandrade i sitt fäderneslands historia och tåla icke gerna de förvrängningar af fakta och den omklädnad, som de flesta utländska författare tillåta sig, för att gifva dramat en regelmessig byggnad. Härigenom har uppkommit ett eget slags historiska skådespel, som icke tillhöra någon bestämd kategori och derför nästan alltid röna en hård medfart af de litterärt ortodoxa, men som likväl tyckas komma att vinna en utveckling, der enligt Ochlenschlägers uttryck Clio och Melpomene kunna räcka hvarandra handen. Do två mest tragiska dramer i denna riktning synas mig vara Börjessons Erik den RAND FA a BT AS SKOTER ANCIENT NYGPRPENINRASA