Dagens Nyheter – 15 juni 1865, sida 1

nn nn At RV ära ST Se om den dramatiska scenen; att dessa skulle öfverträffas, är helt naturligt, men jag blef derjemte öfvertygad att denva vigtiga gren led stor orätt, ej blott af kritiken, utan ock af sjelfva teaterstyrelsen, som i sin tur åbeI ropade sig på publikens likgiltighet. I Det reciterando skådespelet intog onekligen en alltför obetydlig plats i förhållande till operan och syntes helt enkelt tjena denna till folium och hyvilopunkt. Det gafs i allmänhet för nedsatta priser, hade sällan lyckan att se ett omtyckt stycke uppfördt mer in sex å åtta gånger, och det är utom allt tvifvel att om ej riksdagen strängt hållit på en nationel, svensk scen såsom vilkor för sitt årliga anslag,,) skulle kongl. teatern längesedan afstätt från de stackars talpjeserna, så mycket heldre som Mindre teatern, hvilken styrdes med en viss talang och gjorde sig den störres försummelser och misstag till godo, hölls under armarna af den liberala pressen, som från industriens och frihandelns synpunkt motarbetade det privilegierade och uuderstödda konstinstitutet. I stället att använda sina vida öfverlägsna krafter på ett värdigt sätt, tillät kongl. teatern sin rival att gifva sig en viss klassisk och estetisk min, medan den sjelf lefde på Birch-pfeifferska bearbetningar och fyllde sin dramatiska repertoir med produkter från de parisiska förstadsteatrarue. Denna missförstådda konkurrens förbittrades ännu mera genom den fäta hemsökelsen at resande virtuoger, som cderi funno en rik inkomsikiilla, eFosterlundets sånggudinnor mästo ofta beqväma sig till stora uppoffringar, för att icke se sitt tempel förvandladt till en öken; konserter, matrosoch kastagnettdanser inflätades såsom mellanakter i de intressautasto dramer, och teaterkrönikan skall med svarta kors anteckva de aftnar, då Zouaverna på Mindre teatern öfvervunno den förenade svcnsk-tyska operan, och då vår danske Vielsens skandinaviska deklamationer måste underkasta sig en täflan med negern Ira Alridges afrikanska raseri. 4) Jag har redan meddelat en temligen utförlig redogörelse för de förnämsta dramatiska talangerna, och vill blott tillägga, att man fordom förebrådde de svenske skådespelarne vanan at stiga upp på Kothurnen hvarje gång de hade ett alvarsamt ord att säga, att anbringa långa, till en del betydelsefulla, men högst tråkiga pauser, använda för stora åtbörder, kort sagdt falla ini det slags pathos, som kallas predikoton, ehuru detta är oriktigt, enär det tvertom är ganska sannolikt att den från scenen banat sig väg till predikstolen. — Jag upphäfde mig under det jag var intendent icke till läromästare; mina anmärkningar iklädde sig gerna formen af blygsamma frågor; och jag vågar derföre ingalunda tillskrifya min närvaro något direkt inflytande, men att det naturliga under min verkningstid vunnit terräng på svenska scenen, är ett lika säkert som erkändt faktum. 7)