Dagens Nyheter – 14 juni 1865, sida 2

Jag har förlorat min tlacaelantey i landet Pilco. O mördande kullar, som fyllt det med skuggor och flugor. Allt eftersom spåmannen hann vidare i sin sång, blef hans röst högre och mera bestämd. Snart såg man krigare insvepta i vida skinnkappor träda ut ur de festa hyddorna och med smygande steg begifva sig till höfdingens calli, i hvilken de tysta som vålnader trädde in. När sången var slut, reste sig spåmannen upp, och sedan han med en spejande blick försäkrat sig om att ingen fanns i närheten, gick han sjelf iv i callin till dem, han på ett så egendomligt sätt kallat tillsammans. Dessa personer voro tjugu till antalet och stodo alla tysta och orörliga, som bronsstatyer omkring elden. Denna hade genom luftdraget vid deras ankomst ånyo tHlammat upp och belyste med sitt flämtande sken deras dystra och hemska anleten. Spåmannen ställde sig midt i kojan och sade med hög röst: — Mina bröder torde vara goda och slå sig ned kring elden för att rådpläga. Krigarne satte sig, utan att svara, i en cirkel rundt omkring den slocknande brasan. Hacheston eller allmänna utroparen framräckte nu åt amantzinen den stora tobakspipan (calumet) hvars hufvud var af röd lera och skaftet af aloeträd var sex fot långt och prydt med fjedrar och bjellror. Spåmannen stoppade i den ett slags tobak kallad morriche, som endast vid högtidliga tillfällen begagnas, och sedan han påtändt den och rökt några drag samt låtit röken gå ut genom näsan, öf