Dagens Nyheter – 14 juni 1865, sida 2

Om den gamle höfdingen varseblifvit det hatoch svekfulla uttryck, som aftecknade sig i trollkarlens anletsdrag i samma ögonblick de skildes, skulle han troligen icke vågat lemna atepelten under hans tillsyn. Just då Tigerkatten med en ledighet, som man icke kunde vänta hos en person vid hans ålder, svingade sig upp i sadeln, sjönk solen ned bakom de höga bergen och nattens mörker utbredde sig öfver nejden. Gubben brydde sig icke om mörkret utan gaf hästen lösa tyglar och red afisporrsträck. Spåmannen satt med kroppen hopkrupen och hufvudet lutadt framåt samt lyssnade begärligt till ljudet af den bortilande hästen. Detta hördes allt svagare, och när det slutligen alldeles försvunnit, reste han sig lifligt upp, ett triumferande leende krusade under några sekunder hans bleka tunna läppar och i en ton af den innerligaste tillfredsställelse uttalade han det enda ordet; ändtligen! Tvifvelsutan var detta ord uttrycket för alla de tankar, som rörde sig i djupet af hans själ. Derpå steg han upp och gick ut ur hyddan samt satte sig en bit derifrån med armarne korslagda öfver bröstet. Med låg röst sjöng han en indiansk klagosång på en dyster och entonig melodi. Denna sång börjar med nedanstående vers, som vi här återge för att bibringa läsaren ett begrepp om dessa barbariska menniskors språk: El mebin ni tlacaelantey Tuzapan Pilco payentzin Anca maguida coalizin Ay guinchey ni pello menchey.