Dagens Nyheter – 14 juni 1865, sida 2

Kyrkoherden Lindbäck. Misstanka all han förgiftat sin egen stägtEn korrespondent till tidningen Kalmar skrifver : Man har ifrigt bråkat med att finna någon rimlig grund för dessa itererade mord, så fasansfulla när man betänker att de verkställts genom förgiftning af vinet i nattvarden, Sådana dåd känner historien visserligen, men de ha då utförts af politiska eller religiösa skäl och aldrig annorlunda än i enstaka fall. Jag talar naturligtvis här om en person, tillhörande kristna läran och som ej hyllar samma åsigter som konungen i Dahomey eller Indiens strypare. Jag anser likväl att en tidning fällt ett omdöme om Lindbäck, hvilket, enligt mitt omdöme, är riktigt, neml. all girighet förorsakat de gräsliga brott, till hvilka han gjort sig skyldig. Jag har sjelf varit bland dem, som velat betrakta honom såsom ett psykologiskt fenomen, men protokollet vid sista ransakningen tyckes utvisa att han uppskattade ett menniskohf ringare än det bidrag, han skulle för egen del lemna till fattigvården. Jag känner denne Lindbäck personligen, har under trenne år varit granne med honom, Vi träffades ofta och jag kan således lemna några upplysningar om honom och derjemte kanske ännu ett bidrag till de hemska förgiftningarne, för hvilka han då icke misstänktes. L. var under den tid jag tjenstgjorde på Dal, pastorsadjunkt i Skålleruds socken. Hans svärmoder, fru Bergman, var inackorderad i den familj, uti hvilken jag vistades, och hans svåger, mönsterskrifvaren von S var min närmaste granne. Således träffades vi nära nog hvarje vecka. L. var af ett egendomligt lynne. Lugn, kall, sluten och högmodig i yttersta grad, kunde man endast undantag vis öppna ett samtal med honom. Han blef dock intresserad om han fick någon att tala med om de meriter, han inlagt i student-, prestoch pastoralexamina. Han var en god predikant, egde för en ograduerad prestman rätt goda studier, och var då jag för 12 år sedan lemnade Dal en ansedd och aktad man, endast beryktad för snålhet — men i det fallet kan ju en prest säga med Runeberg: Man är ej sämre när man är som andra, — Han var den tiden mycket mager, blek och begagnade alltid glasögon, Anletsdragen voro skarpa, och rösten hade jemväl en ovanlig skärpa. Hans fru — jag vet ej om hon lefver ännu — var en älsklig varelse. Aldste sonen blef kadett under mitt vistande på Dal. Jag har kommit att tänka på ett par bastiga dödsfall, som inträffade inom v, S:ska familjen 1853. En landthandlande Emil v. 8. kom på obestånd och nödgades med sin unga maka flytta hem till fadren, mönsterskrifvaren von 8. Svåger Lindbäck skaffar dock välvilligt Emil v. S. kondition hos ett handelsbolag i Gunnarsnäs socken, hans unga maka flyttar ned till sin man efter några månaders förlopp och — — dör plötsligt utan föregåeende sjukdom, Kort derefter dör mannen lika hastigt. Hu! Det är bemskt att nu först efter så många års förlopp fatta misstankar om dessa personers dödssätt. Men det är mer än troligt att äfven dessa icke dött en naturlig död.