Dagens Nyheter – 14 juni 1865, sida 2

verlemnade han den åt sin granne till höger. Denne följde hans exempel, och pipan gick så ur hand i hand, till dess den kom tillbaka till amantzinen igen. Denne skakade ur askan i eldstaden och mumlade derunder några ord, som ingen af de närvarande kunde uppfatta. Derpå lemnade han pipan tillbaka till hacheston, som nu gick ut för att hålla vakt så att ingen oinvigd skulle kunna helt oförmodadt komma och störa de rådplägande. Under en lång stund yttrades icke ett ord; den djupaste tystnad herrskade öfverallt i byn och man skulle ha kunnat tro sig vara långt borta från hvarje menniskoboning. Omsider reste sig amantzinen upp, lade armarne i kors öfver bröstet och kastade en blick öfver församlingen. —Mina bröder må öppna sina öron, sade han med klar och tydlig stämma; lifvets herre har ingjutit sin själ i min kropp, det är han som nu dikterar de ord min tunga uttalar. Höfdingar öfver Vildoxarnes stam, edra fäders ande lifvar er icke mera! I ären icke längre dessa fruktansvärda krigare som svurit blekansigtena, de der eländiga, förhatliga inkräktarne af våra landamären, förföljelse och krig utan afbrott och förskoning; I ären endast rädda antiloper och flyn med gazellens snabbhet så snart I på afstånd hören skramlet af ett blekansigtes eruhpa — hössa —; I ären bara gamla käringar, hvilka yorris — spaniorerna — skola styra ut i kjortlar. Ert blod rinner icke mera lätt och rent i edra ådror och en hinna har svept sig kring ert hjerta. I, som fordom voren så tappra, krypen nu så