Dagens Nyheter – 14 juni 1865, sida 1

— EPN Hy omm Dupuys lifliga musik — men han hade ju också varit kapellmästare på stället! Ja, det synes nästan otroligt; de patriotiska svenskarne, som bland så många andra förträffliga sånger ega den mest imponerande folksång i Otto Lindblads: Ur svenska hjertaus djup, nyttja beständigt såsom officiel organ för sina lojala känslor — Englands Good save the Queen. Trots det barska klimatet har den svenska jorden, eller rättare echot från de svenska bergen frambragt en mängd förträffliga sångröster, isynnerhet i de högre qvinliga registren. Den gaf väl sitt allra bästa med Jenny Lind, som likväl måhända mera bör betraktas såsom en egendomlig andlig förmåga med afseende å sångens dramatiska uppfattning, än som ett egentligt naturfenomen. Hvad denna sällsynta personlighet var och på många sätt kunde ha blifvit för den svenska teatern, erkändes först till fullo, då hon, underskattad af en kortsynt styrelse, fann sig föranledd att lemna sitt fidernesland, för att förvärfva sig en betydlig förmögenhet och ett verldsberömdt namn. Hon återkom väl emellanåt som gäst till sitt gamla hem, men hennes väsendtliga inflytande hade gått förloradt, eller snarare öfvergått till en oemotståndlig reslust hos alla de mer eller mindre åkta svenska näktergalar, som den ena efter den andra lemnade Stockholms opera, för att fresta lyckan i utlandet; men ingen af dem egde den elektriska tråd, som denna nordiska tjuserska förstod att spinna mellan sig och sina åhörare, och missräkningen blef derför ofta ganska smärtsam. Emellertid nödgades kongl. teatern ersätta sin förlust med fremmande kräfter, ull en del af underordnad rang, men i besittning af alla de olater som vidlådde deras. förebilder af första ordningen. Detta bidrog på intet sätt att förädla smaken; uppmärksamheten riktades likasom hos oss — mera på rösternas intensitet, än på deras fullhet och skönhet, utbildningen räknades för så godt som intet, och den största likgiltighet uppstod för både handling och språk. Flyttfåglarne återkommo efterhaud, somliga med klippta vingar, andra med förändrad röst, men de flesta hade förvärfvat sig en viss aplomb, temligen höga pretentioner och — ett mesopotamiskt tungomål! Man kan i det följande jemföra den svenska operans stora repertoir och betydliga verksamhet med vår egen lyriska scens, och derigenom måhända finna anledning till lärorika betraktelser. Alla genrer äro der representerade och man kan icke nog erkänna den omsorg och korrekthet, som genomgår hela den musikaliska behandlingen. Sådana ledare, som kapellmästaren Norman, hofsångaren Berg och chormästaren Söderman, finnas svårligen bättre vid någon teater i Europa. Detsamma gäller om utstyreln med afsende å kostymer och dekorationer; mina åsigter i denna punkt har jag förut framställt och vidhåller mitt påstående, att den prakt, hvarmed man t. ex. ansett sig böra illustrera Trollflöjten och Don Juav, snarare skadat än gagnat det musikaliska intrycket. Samma skäl som hindrat mig att uppställa ett galleri af danska sångscenens notabilitcter, beröfva mig också här glädjen attskänka flera utmärkta talanger min uppriktiga hyllning; dock, sedan Jenny Linds rykte genljuder öfver hela den musikaliska verlden, må jag äfven nämna hennes cfterträderska, hvars oförfalskade skönhetssinne och smak äro skapade att