Dagens Nyheter – 14 juni 1865, sida 1

Det kan ej nekas, att en viss böjelse för efterhärmning af utlandet genomgår den syveuska konsten i allmänhet, och att alltför många, till och med gerna, afstå från sin bättre cgendomlighet, för att likna utländska mönster; men ehuru vi hafva lärt och ännu kunna lära åtskilligt af sydlänningarne och ofta måste beundra deras energi och virtuositet, finns det dock mycket hvari våra teatrar icke behöfva efterapa Paris och Wien, England eiler Italien; och vi hsfva allt skäl att bevara geu sunda reflexionen och den djupare poesi, som tillhöra den nordiska naturen. Den lyriska scenen har i Stockholm alltid haft försteget i publikens ynnest framför de andra sceniska brancherna. — Ett filharmoniskt sällskap, en musikalisk akademi, som tillika innefattar ett conservatorium, utom en mingd sångföreningar, bidraga att utbreda sinne för tonkonsten. Ett utmärkt hofkapell har altid funnits för att gifva representationerna en beundransvärd säkerhet, och likvil har det, trots dessa gynnsamma förhållanden, ännu mindre än hos oss lyckats de infödda eller naturaliserade kompositörerna att upprätthålla sina arbeten på rcpertoiren. Medan alla utländska produkter, till och med af lättare slag, vunnit burskap på svenska scenen, är och blir musikarkivet en begrafningsplats för alla hemgjorda arbeten. Dessa mottagas nästan utan uudantag med misstro och likgiltighet, och jag behöfver blott nämna ungdom och dårskap, som efter att ha blifvit lyckligt lokaliserad under namn af Målaren och Modellerna, återvändt till Mehuls Une folie, som hvarken i lokalfärg eller genialitet kan täfla med