Dagens Nyheter – 13 juni 1865, sida 3

konsuln, och hon gjorde sig löjlig för alla sina bekanta. Förgäfves lofvade brudgummen henne att i Newgyork fira bröllopet med vanlig ståt; hon var lika obeveklig och vände honom ryggen. I denna stämning steg man ur vagnen. I konsulns trappor.ville ödet att brudgummen råkade trampa på brudens resklädniog. Hon sade honom att han var en drummel. Han sökte vända saken i skämt och svarade: det var ju en riktig lycka att han icke trampat på den vackra sidenklädningen, som då säkert blifvit sönderrifven. Nu jäste gallan öfver hos bruden som förklarade att hon alldeles icke tänkte gifta sig med en man, som förstörde hela hennes bröllopeglädje — hon visste nu hvad hon hade att vänta i Amerika utaf honom! Inga ord förmå lugna henne, och brudgummen ser sig tvungen att återvända med henne till föräldrarne. Hans föreställningar endast ökade hennes vrede, och för att bevisa att det var allvar med skilsmesson ref hon sönder ångbåtsbiljetten och kastade bitarne för hans fötter. Nu följde ett stormigt uppträde. Föräldrarne nödgades ersätta skräddaren passagen och han afreste ensam och bedröfrad. Han borde i stället ha tackat Gud! Från Melsinglmord berättar en brefskrifvare till Gefleposten: Jag hörde nyligen en ganska löjlig histcria berättas angående en kyrkoreparation någonstädes i trakten — hvar kan väl göra detsamma — och meddelar den här för roskull: Till sin synnerliga ledsnad märkte bondgubbarne i en socken att stenhvalfvet i kyrkan fick betänkliga sprickor, och man beslöt, besynnerligt nog enhälligt, att skaffa cen byggmästare för att få skadan reparerad. Denne anlände ock, men förklarade att hvalfvet måste helt och hållet nedrifvag, för hvilket ändamål också på utsatt dag 50 gångledskarlar, alla beväpnade med jernstörar, infunno sig. Byggmästaren, en skämtsam man, placerade derefter allesammans uppe på hvalfvet, hvar och en med ett rep under armarne, fistadt i takstolarne. Och så begynte arbetet. Bondgubbarne bankade på af hjertans lust och ett, tu, tre, kröntes deras arbete med den fullständigaste framgång, ithy att hela hvalfvet med ett förskräckligt dån på en gång instörtade, i fallet sönderslående allt som fanns inom väggarue. Sedan derefter allt dam hunnit lägga sig, företedde de femtio i luften hängande gångledskarne en både ömklig och löjlig anblick. En del hade förskräckelsen betagit; de hängde som lik och sågo ytterst generade ut. Audra åter skreko af alla krafter och förde ett grufligt oljud tills man haun foga anstalt om deras nedtagande, då alla voro halfqväfda af grus och dam.