Dagens Nyheter – 8 juni 1865, sida 2

Den unge mannen satt en stund tankfull; derpå lutade han sig mot Hermosa, fattade hennes hand, tryckte den hårdt i sin och sade i det han betraktade henne på en gåvg medlidsamt och ömt: — Jag både beklagar och beundrar er, Hermosa; ni är alldeles sådan som jag uppfattat er, jag, som ända sedan er första barndom med intresse följt utvecklingen uf er karakter; qvinnan håller hvad barnet och den unga flickan lofvat; ni har ett ädelt hjerta och upphöjda tänkesätt, ni är en ovanlig, näranog fullkomlig varelse. Jag tadlar icke, att ni låter hjertat tala, det är dock alltid känslan af det rätta och goda som beherrskar er. Men ack! kära barn, jag är er äldre bror, jag har mera erfarenhet än ni, och jag tycker mig se mörka moln uppstiga vid horizonten. Jag vill dock ej förutspå hvad framtiden kan bära i sitt sköte, men jag vill be er bevilja mig en bön. — En bön, Estevan! svarade den unga flickan rörd; o! tala, min vän, tala! Jag skulle bli så lycklig om jag kunde uppfylla hvad ni önskar. — Tack, Hermosa; den bön jag ämnar ställa till er, rörer dock vida mer edra egna intressen än mina. — Jag har då ett ytterligare skäl att bevilja den, genmälde hon och smålog behagligt. — Hör på, barn! De två sista dagarnes händelser ha haft ett afgörande inflytande på er utveckling; de ha framkallat känslor, som förr slumrat hos er, och om hvilkas tillvaro ni icke haft den minsta aning. Ni har alltid