Dagens Nyheter – 8 juni 1865, sida 2

tanke, icke bevisa någonting hvarken för eller emot den man, för hvilken jag intresserar mig. Låt vara att bijägarne i allmänhet äro grymma halfvildar, det är väl möjligt och, jag tror det, i de festa fall är sannt; men kan det icke derföre äfven ibland dem finnas ädla och trofasta hjertan, stora och upphöjda karakterer? Ni har talat om allmänna regeln; hvem säger mig att inte Stenhjertat hör till undantagen? Hela hans uppförande ger mig anledning att tro så. Jag är bara en stackars okunnig flicka och har inte den minsta erfarenhet, men om jag finge tala fullt uppriktigt och fritt yttra min tanke, så skulle jag svara: min vän, deune man som ödet låtit födas bland bofrar och som således från första stunden varit dömd till vanära och brott, har kraftigt kämpat mot den ström, som ville rycka honom med sig, och icke låtit sig smittas af dåliga föredömen; son af en stor brottsling, mot sin vilja ställd midt i kretsen af banditer, som icke tåla några band på sig, och som helt och hållet förlorat all hederskänsla, har han, i stället för att efterlikna dem, att mörda, råna och bränna som de, föredragit ett lif af oupphörliga faror; hans hjerta har förblifvit godt, och så ofta slumpen har gifvit honom något tillfälle att göra en god gerning? har han omfattat detta med ifver och glädje. Se der, Estevan, hvad jag ville säga, och jag är fullt öfvertygad om, att ifall ni likasom jag vistats tillsammans med honom i två hela dagar, skulle ni vara af samma tanke som jag och ni skulle erkänna, att han är mera värd medlidande än tadel; ty fastän han växt upp bland vilddjur, har han dock förblifvit menniska.