Dagens Nyheter – 8 juni 1865, sida 2

RADE AAA EAA EAA ET ENE VERA AREFAEA Svenska teatern, bedömd af Aug. Bournonville. Denne genialiske ballettkompositör var under tre år intill förliden sommar anställd som intendent vid svenska kongl. scenen. Såväl derunder som vid flera föregående besök i Sverige har han haft tillfälle att studera vår teater bakom kulisserna. Frukten af sina iakttagelser har han framlagt i en nyss i Köpenhamn utgifven bok med titel Theaterliv og Erindringer. Vi skola derur meddela några atdrag som vi föreställa oss skola roa många uf våra läsare. Vi göra i dag början med: I. Theaterns yfire och dess publik. Stockholms kongl. teater, operahuset eller — som det nu kallas — Stora teatern, ligger på en af de skönaste platser som någon hufvudstad i verlden kan uppvisa. Man tänke sig en vacker, öppen plats, hvars norra sida är bebyggd med stora hoteller, den vestra upptagen af prins Oscars palats, och såsom pendant till denna smakfulla byggnad, på östra sidan Teatern, på hvars frontespis läses: Gustavus III Patris Musis! en tillegnan som kan gifva lika mycket att tänka på som Köpenhamns kungliga teaters: Ej blot til Lyst. Midt på torget står den odödlige Gustaf Adolfs häststaty, med medaljonger af hans fyra berömdaste män, och för hans herrskareblick öppnar sig torgets utsigt åt söder öfver Norrbro, som förenar Brunkebergets fot med Stockbolms gamla stad och under hvars hvalf Mälaren strömmar med forssens fall uti Saltsjön, d. v. 8 den hamn som bildas af inloppet från Östersjöns skärgård. På strömmens södra strand höjer sig öfver Lejonbacken Stockholms praktfulla Slott, och just från mitt tjensterum i teaterhuset har man en tafla, som knappast den lifligaste fantasi kau föreställa sig vackrare eller på en gång mera storartad och omvexlande. Låter man blicken följa halfcirkeln från venster till höger, möter den först Blasteholm n med dess palatser och det nya nationalmuseum, hvarifrån en jernbro leder öfver till den med kastanjer och lönnar bevuxna Skeppsholmen, som inrymmer en kyrka, varf, magasiner och båtsmanskaserner, alltsammans domineradt af Johan den tredjes gamla lustslott, som nu begagnas till kasern för flottans kanonierer. Bakgrunden af taflan bildas af en bergsrygg, hvarpå förstaden Södermalm utsträcker sig amfiteatraliskt med Katarina-kyrkans kupol till topp. Till höger utbreder sig den rymliga hamnen intill den flygel af slottet, som prydes af en terassformig trädgård, den såkallade Logården, och slutar vid en med blomsteranläggningar och förfriskningspaviljonger smyckad Terrapiena under Norrbros kolossala pelare. Från denna Strömparterr är jemn trafik med ångslupar till den närbeligna Djurgården, en park hvars skönhet i jemförelse med Köpenhamns Dyrehave evigt skall förbli ett oafgjordt tvisteämne, och detta praktfulla panorama, lifvadt af beständig rörelse, erbjuder oupphörligt nya omvexlingar, allt efter de olika belysningar, som dagsljuset, månskenet eller de klara sommarnätterna förläna. Till och med såsom vinterlandskap är det ytterst fingslande, då hela vattenspegeln är tillfrusen så när som på sjelfva strömmen, hvilken skummar och ångar som en kokande gryta i den kalla luften. — Men jag förlorar mig i betraktelser öfver naturen midt inne i hufvudstaden, och det till på köpet på mitt teaterrum! Det är väl tid att taga musernas tempel i närmare skärskådande, och jag skall föra mina ärade