Dagens Nyheter – 8 juni 1865, sida 1

göra mina följeslagare ännu mera modfällda än de voro. — O! utropade han, jag känner igen er på det der; alltid samma själsstyrka och mod! — Ja, fortfor hon med ett sorgset leende, men hör vidare: snart blef värken så häftig, att jag trots min beslutsamhet kände kratterna svika mig; det var just då Gud skickade i vår väg den man, ni kallar Stjenhjertat. Det första han gjorde var att komma mig till hjelp. — Det är besynnerligt! mumlade Kstevan Diaz med tankfull min. — Medelst några blad, jag vet icke hyvilka, lyckades det honom att så neutralisera giftets verkningar, att jag efter en kort stund icke hade något vidare ondt af bettet, och att jag redan i dag är fullkomligt frisk igen. Kan ni då neka till, att jag har honom att tacka för lifvet. — Nej, svarade han helt öppet och otvunget; han har ju räddat er; men... för hvilket ändamål, se der, hvad jag har svårt att utfundera. — Naturligtvis för alt rädda mig, kan ni väl förstå; han har helt enkeit följt sin menskliga känsla. Det har ju dessutom hela hans uppförande sedan bevisat. Det är också honom ensam vi ha att tacka för att vi icke föllo i de der rödskinnens händer, som förföljde oss. — Allt hvad ni berättar, Ninna, förofaller mig som en obegriplig dröm; jag vet verkligen icke, om jag sofver eller är vaken, då jag hör på er. — Men BStenhjertat har då begått många