Dagens Nyheter – 7 juni 1865, sida 2

Kammarjungfrun steg upp och lemnade rummet. — Eftersom han känner honom, mumlade den unga flickan för sig sjelf, så snart hon blifvit ensam, så kan jag kanske af honom få reda på hvad jag önskar veta. Hon väntade otåligt att Clarita skulle komma igen. Denna måtte ha anat sin matmoders otålighet, ty hon skyndade sig att uträtta ärendet så fort som möjligt, och hon hade icke varit borta tio minuter, när hon kom tillbaka och anmälde don Estevan. Vi ha redan nämnt, att denne var en vacker ung man, med lejonmod och örnblick, och att han hade ett behagligt och frimodigt sätt. Han inträdde och helsade den unga flickan med denna förtrolighet, hvartill deras gamla och intima vänskap berättigade honom. — Ah, Estevan, min vän! sade Hermosa och räckte honom gladt och vänligt handen ; hvad det är roligt att återse er! Kom och sätt er, så få vi språka. — Ja låtom oss språka vid hvarandra, svarade den unge mannen, glad öfver att finna Hermosa vid så godt kurage. — Bätt fram en stol åt Estevan, Clarita, och gå din väg; jag behöfver dig icke vidare. Kammarjungfrun lydde utan att svara. — OO! hvad jag har mycket att säga dig, min vän, återlog den unga flickan. Estevan Diaz smålog. — För det första, fortsatte hon, förlåt mig att jag så här gömt mig undan; jag behöfde vara ensam en stund för att samla mina tankar.