Dagens Nyheter – 7 juni 1865, sida 2

nos på landsbygden aflönade på det allmännas bekostnad. De, hvilka nöden dref att der åtaga sig lärarebefattningen, voro dertill föga tjenlige; gamla invalider, som alltför sent börjat sin egen bildning, eller misslyckade försupna ynglingar, som ej kunnat fortsätta sina studier vid skolan, förskaffade sig, ett torftigt uppehälle med en ännu torftigare undervisning. Oaktadt presterskapets inskränkta fordringar på religionskunskap, funnos dock många fullväxta bonddrängar, som ej kunnat admitteras till nattvarden. Uppe i de så kallade Skogmarkerna och Finnbygden var tillståndet i detta afseende nära gränsande till barbari. Bland ståndspersoner förmärktes väl en tilltagande upplysning hos de förmögnare och embetsmännen, men det fanns en talrik klass af halfherrskap och lägre tjenstemän, hos hvilka skriffärdighet och räkenskapsföring utgjorde högsta kunskapsmåttet. För inträde i krigsståndet erfordrades inga kunskapsprof och officerare funnos, som med möda kunde teckna sina namn. Bland underbefälet var kunskapsförrådet så tillvida större, än hos deras förmän, att de förenämnde ofta besutto färdighet i skrifva och räkna. Hos fruntimmer af medelklassen stod det i allmänhet illa till med bildningen, ehuru det äfven fanns lysande undantag. Förmögnare flickor började man nu alt sända till pensioner, hvaraf i min ungdom funnos tvänne i Carlstad. Om de der ej förvärfvade några grundliga, kunskaper, så erhöllo de dock en yttre polityr och ett skickligare sätt att vara, lärde dansa, spela litet klavår, pladdra några franska glosor, kläda sig efter modet, gå raka i ryggen, förfärdiga blommor, brodera med mera sådant. Lärokursen var ej lång -— om ett par år var damen komplett mogen för salongen, och sedan berodde det på en mer eller mindre förnuftig mor hvad vidare skulle blifva af menniskobarnet. Med känsla af innerlig vördnad påminner jag mig flere exempel på mödrar här i Wermland, som sjelfva uppfostrat sina döttrar till de älskvärdaste fruntimmer och dugligaste husmödrar. Här liksom annorstädes måste hvarje uppriktig karl erkänna, att han har mycket att tacka qvinnan för. Sina ädlaste krafter lånar mannen af det svagare könet, och hvar skulle han finna mål för sina renaste känslor, sin varmaste tacksamhet, om ej i minnet af modervård och systerkärlek ! Bland qvinnor af den arbetande klassen var naturligtvis ej att vänta någon gryning till en stigande upplysning; men de voro, äfven de, i moraliskt afseende ett steg före männen och utöfvade på dessa ett fördelaktigt inflytande.