Dagens Nyheter – 1 juni 1865, sida 2

Sedau de omkring en halt timma framskridit i indiansk file, blefvo de åter varse Rödskinnens eldar, men nu på ringa afstånd hån sig. . På tecken af jigaren lade sig alla mexikanarne ned på marken och började under djup tystnad småningom krypa framåt med ögonen på vakt och firdiga att gifva eld vid första misstänkta rörelse af deras fiender. Men dessa förblefvo alla stilla; Rödskinnen voro försänkta i djup sömn, så att man lätt kunde förstå att de berusat sig genom förtärande af starka drycker. Endast tre eller fyra krigare, som af de gamfjädrar de hade fästade ofvanom öronen, lätt igenkändes vara höfdingar, sutto hopkrupna omkring en eld och rökte. På befallning af jägaren reste sig mexikarne sakta upp och hvar och en gömde sig bakom en trädstam. — Jag lemnar er, sade jägaren med låg röst, och gär fram på lägerplatsen; stanna ni här orörliga och hvad än må hända ge icke eld förrän I sen att jag kastar mössan på marken. Mexikauarne nickade tyst på hufvudena och jägaren försvann bland busksnåren. Från det ställe der de resande lågoi försåt, kunde man lätt se allt hvad som tilldrog sig på Rödskinens lägerplats, och till och med höra hvad som sades. Med kroppen framåtböjd, fingret på trycket och ögonen fästade på lägerplatsen, afvaktade mexikanarne med feberaktig otåliglighet tecken att gifva eld.