Dagens Nyheter – 1 juni 1865, sida 2

De minuter som närmast föregå ett anfall äro högtidliga; då menniskan befinner sig så der ensam med sina tankar midt i natten och vet att hon står i begrepp att våga sitt lif i en strid, hvars utgång är oviss och i hvilken intet medlidande kan väntas, känner hon Big, hon må för öfrigt vara hur tapper som helst, intagen af en viss instinktmessig häpnad, som liksom en frossa genombäfvar hennes varelse; i detta ögonblick ser hon hela sitt föregående Nf ila sig förbi med en otrolig snabbhet och, besynnerliga företeelse, hvad som alltid slår henne med skräck och fruktan är tanken på det öde som skall drabba henne efter döden. vmkring tio minuter hade förflutit sedan jägaren försvunnit, då ett sakta buller lät höra sig från buskverket på den sida om lägerplatsen, som låg midt emot den, der mexikanarne höllo sig gömda. De indianska höfdingarne väude helt makligt om sina hufvuden för att efterse hvad som förorsakade ljudet, och Stenhjertat, som lätt kändes igen vid skenet från elden, framträdde. Jägaren gick med långsamma steg mot det ställe der höfdingarne sutto. Sedan han kommit fram till dem, bockade han sig artigt, men utan att säga ett ord. Höfdingarne besvarade han helsning. — Min bror är välkommen, sade en ibland dem; behagar ni slå er ned med oss kring elden. — Nej, svarade jägaren torrt, jag har brådtom. ; Å Banea