Dagens Nyheter – 31 maj 1865, sida 2

— Kom, hviskade plötsligt en sakta, men tydlig röst i mexikanarens öra. Don Pedro vände sig om och uppgat ett dämpadt rop af öfverraskning; jägaren stod bredvid honom stödd mot bössan. De tre männen gingo in i hålan. Det sista flämtande skenet af eldbrasan spred ett svagt ljus derinne, så att man kunde urskilja föremålen. , — Ni har dröjt länge, sade godsegaren. — Jag har varit långt borta, sedan jag lemnade er, svarade jägaren, men det är icke tid att tala om det nu; en person, som det åtminstone för ögonblicket är onödigt att namnge, har beslutat att hindra er från att komma hem; en skara indianer förföljer er derföre, och oaktadt alla mina försigtighetsmått har det icke lyckats mig att missleda dessa listiga satar, hvilkas skarpa ögon skulle kunna upptäcka, hvart en örn styrt sin kosa genom luften. Indianerna hafva gjort halt här i närheten och laga nu i ordning piroger och flottor för att anfalla 0ss. — Äro de många till antalet? frågade godsegaren. — Nej, på sin höjd tjugu, och bland dem ha endast fem eller sex bössor; de andra ä:o beväpnade endast med lansar. De veta eller rättare sagdt tro att ni äro utan vapen och hoppas sålunda kunna bemäktiga sig edra personer utan strid. — Men hvem är det då, som med sådan ifver önskar vår undergång? — Hvad tjenar det er till att veta det? Det är en besynnerlig och hemlighetsfull man, hvars hela lif är en oafbruten kedja af de