Dagens Nyheter – 26 maj 1865, sida 2

V. Ett förtroligt samtal. Sedan Tigerkatten ledsagat sina gäster till de rum som han bestämt för dem, vände han tillbaka och begaf sig till den afdelning af hålan som tjenade honom sjelf till bostad. Den gamle gick med långsamma steg, nedböjdt hufvud och rynkade ögonbryn, likasom försänkt i djupa tankar; skenet från facklan som han höll i handen belyste hans ansigte, hvarpå ett egendomligt uttryck af hat, glädje och oro aftecknade sig. När han kommit in i sitt rum, om man får gifva ett sådant namn åt detta kyffe, tio fot långt och sju fot högt, hvari inga andra möbler funnos än några hufvudskålar af vildoxar och der litet maishalm, vårdslöst kastad i en vrå, utgjorde sängplatsen, fästade Tigerkatten sin torrvedsfackla i en merla af jern som var fastsatt i muren, lade armarne i kors öfver bröstet, upplyftade hufvudet med en hotande rörelse och mumlade detta enda ord: — Ändtligen! Detta enda ord var tvifvelsutan uttrycket för en lång följd af mörka, djerfva tankar, som korsat sig i hans själ. Straxt sedan han uttalat detta ord, kastade han en spejande blick omkring sig, likasom fruktade han att någon hört det; ett spefullt löje krusade för ett ögonblick hans läppar och han satte sig ned på en vildoxeskalle, lutade hufvudet mot händerna samt försjönk i begrundande. En temligen lång stund förflöt, utan att