Dagens Nyheter – 24 maj 1865, sida 2

Häraf kommer att de arma menniskorna i sjelfva verket icke på långt när erhålla ens den måttliga aflöning de betingat sig, och att de genom förskotter redan efter ett par månader befinna sig i stor skuld till sina husbönder, utan att sjelfva ana det och utan att någonsin kunna betala densamma. Men vid sådana fall stadgar lagens bokstaf tydligt, att de skola qvarstanna i tjensten till dess de, vare sig genom arbete eller på annat sätt blifvit fria från sin skuld. Olyckligtvis äro derag behofver ständigt lika stora och deras vilkor lika knappa, hvaraf följden blir att skulden, i stället för att förminskas, år från år tillväxer och slutligen uppnår förfärliga dimensioner. Slutet blir att den stackars arbetaren efter ett lif af oupphörliga vedermödor dör belastad med stora skulder, d. v. s. efter att hela tiden ha lefvat såsom en slaf, fastkedjad wvid en och samma jordtorfva, och efter att ända till sin sista suck ha sträfvat och arbetat för en annan menniska, hvars rikedomar hans svett och möda fördubblat. Donna Hermosa, välgörande och god såsom oftast unga flickor äro hvilka sjelfva blifvit uppfostrade i öfverflöd och välmåga, följde vanligen med sin far på hans årliga inspektionsresa och kände sig lycklig att bland de fattiga arbetarne på godset kunna få lemna något bevis på sin välvilja. Detta år likasom de föregående hade hon åtföljt don Pedro och i hvarje hydda gjort sig välkommen genom någon gåfva åt de nödställda, någon hjelp åt de orkeslösa och sjuka. Den dag på hvilken denna berättelse bör