Dagens Nyheter – 19 maj 1865, sida 2

tal vid härvarande reformmöte. Ett sådant loford bör af hr Svartz, i anseende dertill att loford för detta tal ej torde från något annat håll vankas, skattas lika högt som en stjerna, helst som han, den Svartziska traditionen trogen, ej lärer högt värdera dessa vedermilen af kongl. ynnest. Hans far föredrog åtminstone en kolossal medalj i guld, och en sägen går, att han uppmanat sina söner (icke mågar) till samma åskådningssätt. Den Hultmanska förgiftningshistorien, om hvilken jag skref härom dagen, lemnar ej vidare tillfälle att tala om sig, den står i det fallet vida efter den Lindbeckska i Wermland. Men när man ej kunnat få reda på något gift, så måste också misstankarna falla. Den stackars enkan har emellertid varit utsatt för ett nytt missöde, i det hon af Fäderneslandets brefskrifvare som ej lärt sin konst i stenhuggeriet hos stenhuggaren Larsson härstädes, blifvit beskylld för att hafva stulit penningar i handlanden Schlesingers bod. Hr Schlesinger har nu i Fäderneslandet bestridt brefskrifvarens uppgift. På sitt sätt bör dock fru Hultman känna sig brefskrifvaren förbunden, som bragt saken offentligen på tal och framkallat ett så ampelt rättfärdigande; ty ryktet var här redan gängse, och heldre då en öppen beskyllning än ett smygande förtal. Ifrån att vara sedd med misstänksamma blickar, spelar nu fru Hultman rolen af en liten martyr i krinolin. Den 28:de i förra månaden var här beväringsmönstring, som förrättades af landshöfdingen i egen hög person. Hr baronen och landshöfdingen begagnade tillfället att under sin härvaro utdela en första varningsgrad åt en tjensteman härstädes, magasinsförvaltaren H...., som uppkallades och fick mottaga en lindrigare skrapa för begagnande af allt för stor frispråkighet i sin skriftvexling med Landshöfdingeembetet i en tvist, i hvilken han råkat med enkan efter förre magasinsförvaltaren, en major med det i fordna tider åtminstone mycket betydande namnet Wirs6en. Nämnda majorska fick af Carl Johan rättighet att som enka qvarbo å bostället med begagnande af diverse boningsrum för sitt eget behof. Nu har icke allenast fru majorskan tillvällat sig på eget bevåg nyttjanderätten till flera rum än de i den kongl. skrifvelsen henne medgifna, utan äfven uthyrt lägenheter och bland dem den bästa källaren som är den magasinsförvaltaren förbehållna, från hvilken han ej lyckats få henne aflägsnad, oaktadt han vid domstol klagat öfver förhållandet, och statskontoret afgifvit yttrande i frågan till magasinsförvaltarens fördel. Om det nu är vördnaden för det gamla Wirsenska namnet eller enkan visar nära slägtskap med landssekreteraren Broström i tiden, som var en myndig byråkrat, så sitter dock fru Wirsen fast i orubbadt bo. Landshöfdingeembet, som af statskontoret blifvit ålagdt att rätta missförhållandet, tyckes dertill ej vilja beqvämga sig, hvilket haft till följd, att den prejudicerade magasinsförvaltaren i sina förklaringar och påminnelser talat rent språk, och derför nu fått stånda inför Pontius Pilatus. Det är ett litet ytterligare bidrag till historien om vårt byråkratväsende. MANA ONNEN VORE NEON re er00 BE OSSE sn