Dagens Nyheter – 19 maj 1865, sida 2

nom några förödmjukande medel söka förlänga detsamma. Men det är nu icke fråga om mig, utan om en qvinna, min dotter, som beböfver hastigt bistånd och som kanske dör om det icke kommer genast. Den okände svarade icke; han hade vändt sig bort, likasom för att ge tillkänna att han önskade ett slut på det för honom mindre angenäma samtalet. Fremlingen gick med långsamma steg tillbaka till sina följeslagare, som väntade på honom ett stycke derifrån. — Nå väl? frågade han dem oroligt. — Fröken är afsvimmad, svarade en af dem med sorgsen stämma. Fremlingen gjorde en åtbörd af förtviflan. Under några ögonblick höll han ögonen oafvändt och med ett uttryck af den djupaste förtviflan fästade på den unga flickan. Plötsligen vände han sig om och skyndade halfspringande fram till den okände igen. Denne satt redan i sadeln och lagade sig till att fortsätta färden. — Stanna! ropadoa fremlingen. — Hvad vill ni mig? svarade den okände vresigt. Låt mig resa min väg, och tacka Gud att vårt möte här i skogen aflupit utan några svårare följder för er. Dessa ord uttalades i en hotande ton, som nästan oroade fremlingen. Han hade dock beslutat att icke så lätt ge upp fältet. — Det är icke möjligt, återtog han häftigt, att ni är så grym, som ni låtsar vara. Ni är alltför ung ännu för att hvarje mensklig känsla skulle vara död i ert hjertn. Den okände log.