Dagens Nyheter – 17 maj 1865, sida 1

störtade sedan i hejdlös fart frarh mot ett närliggande skogssnår, hvari han ögonblickligt försvann. Mördaren som så skickligt träffat sitt offer, sänkte bösskolfven mot.marken, aftog sin hatt och mumlade, i det han torkade svetten från pannan, och ett leende af-tillfredsställelse spred sig öfver hans ansigte: — Vid Gud! nu tror jag verkligen den dj-n rest sista färden. Jag har bestämdt krossat hufvudskålen på honom. Det kan man kalla en lyckträff! De dummerjönsarne som påstodo att han var en trollkarl och att jag aldrig skulle träffa honom, om jag ej lade en silfverkula i bössan! Hvad skola de väl nu säga när de få höra att jag den förutan förpassat honom till andeverlden? Emellertid har jag ärligt förtjent mina hundra piastrar. Det var då ändtligen väl! Jag har minsann icke haft liten möda för att lyckas. Pris vare den heliga jungfrun för det beskydd hon värdigats egna mig! Jag skall evigt förblifva henne tacksam derför. Under denna monolog hade den värde skytten ånyo och med den noggrannaste omsorg laddat sin bösså. : — Åhå! fortsatte han och slog sig ned på den gräsbevuxna marken; jag är riktigt trött. Det kostar på krafterna att ligga i spänd väntan så der länge. Men jag får väl lof att försäkra mig om, att han verkligen är död. Vid min ära! det behöfs bara att han kommer till lifs igen, och jag får börja om min jagt ännu en gång. Det vore fan så dumt! Nej, jag ligger qvar här och röker en cigarette; om han icke rör på sig under en hel