slags utsökta frön, som foglarue tycka mest om, och promenerade dermed hvar morgon tram och äter i sina aliter. Uuder dessa hemliga promenader utkastade han till höger och venster, framför och bakom sig, i gräset och buskarne, Ull och med upp i träden af de frön, som han hade i fiskornu. Och straxt infunuo sig alla de Hygande djur hvarmed han berfolkat sin park. Då hau i några månader dagligen hålt på med dessa försök, kommo foglarne och hemtade sin föda ur hans egua händer. Dermed hade ban nått sin afsigt. Han tviflade icke på, att om Lulvig den femtonde i sim för foglarue bekuuta drigt, en ging beträdde detta ställe, skulle äkerhöus och fasaner skynda fram, och han behöfde då blot vara så unålig och slå ihju dem, men denna jagt lät vänta på sig temugen läage. Ludvig deu femtoudv Var redan mycket gammal, da Bouret för tredje gången blef honom förestalld, denna gåug iTwierierna. Han eriurade kouuugeu med vörduadsfull förtröstan om det smickrande hopp deune gitvit honom att gå på jagt i haus park. Denna gäug kom Ludvigs den femtoude mycket vär ihåg Ötv lötte. Mud utomordeutlig takt, ty Ludvig var konungarnes Voltaire, och med den utsökt fiua ton, som han inhemtat i umginge med veridens sniilrikaste qvinnor, gjorde han Bouret uppmärksam på att han Var något förgammal att juga på audras mark. Han försäkrade emellertid, att om Bouret fordrade det, var han beredd att hålla sivt ord. Förvirrad ofver deuna godhet kastade sig Bouret på kuä och försäkrade att om något i verlden kunde trösta honom öfver att gå miste om