Dagens Nyheter – 12 maj 1865, sida 2

Aug. Blanches tal vid reformmötet i Stockholm den 10 maj. Mine herrar! Det var vid slutet af riksdagen åren 1859-60 de foikvulda ståuden imgingo med adresser till konungen med anhållan att han täcktes taga. initativet till en tolkrepresentation på tidseulig grund. Dessa adresser följdes hack i häl af en petition med 40,000 underskrifter. Adresser och petition buro goda frukter, ty vid riksdagen derpå ötverlemnade regeriugen det förslag, hvarom nu är fråga och som at kommande ständer väntar sin dom. Detta förslag har ett stort företräde, som de föregående förslagen sakuat, nemligen verkställbarhetens, och det är vul äudå ettdr verkstiällburheten af en stor samhällsretorm, som n regerings vishet mätes. Mättet, villtredsställande för nationen, var för regeringen hedrande. I den kongl. propositiouen till ständerna, som utgör iuledniugen till förslaget, framhaålles oförstildt den gumla ståudsfördelningen såsom en wiltrad grund, och i sitt utlätande till statsrådsprotokollet höjer justitiestatsministern en varnaude stämma. Hun vämner det der ordet: törsent, som blitvit så ominöst sedan 1848. Mycket ut hvad näwnde år förde med sig wll verlden, tog det ätven med sig när det gick, men lemnade hkviäl det bista qvur, just dewua lilla ord, som är odödligt, emedan Guds röst talade deri, och det skall bli eu varning för kommande slugten. Justitiestatsministern kuude föröfrigt med så mycket större skäl säga, att reformen icke vore för tidig, som 1809 års konstitutionsutskott redan sagt detsumma. Berörde utskott utdömer ståndsfördelningen, men, i stället för att rifva den vittrade grunden, byggde det derpå den riksdagsorduing vi ännu ba gvar, och byggningen blef derefter. Om der för ett land är en stor lycka att min tiunas ned nog mod och kraft at, för det helus räddning, göra en statshvälfuing, så mäste man likväl beklaga att sådana män icke begagna sig af tillfället att taga steget fulit ut. Au störta enväldet och icke på samma gång tilltäppa den källa, eller ståndssplittringeu, hvyarur envi!det flera eu en gång flutit, det var verkligen att kasta från sig på framtiden många bekymmer, kauske risken af de största vådor. Det är en half-revolution med den återstående hälften till testamente. Det kan bliiätventyrligt nog för testameutstagarne. Granskar man närmare vår nuvarande riksdagsordning med dess fyra sammaubuudna stånd, så ser man nn underlig figur. Det är två lefvande som slipa med sig två döda. Ty under det ds två folkvalda stånden införlifva med sig den ena samhällsklassen efte. den andra, införlifva de begge privilegierade intet. Men den som ej förmår införlifva, den är de facto dod, och Mausolcus prydlighet förtager cj intrycket af förgängligheten. Man skulle äfven kunna likna dessa begge stånd, det ena vid ett gammalt vapenhus och det andra vid en gammal sakristia, vördnadsbjudande begge två, det förstås, men endast tillgingliga för dem som å dragande kall syssla uti dem, men otillgingiga för den öfriga verlden. Ingen bestrider att dessa begge stånd haft sin tid då de mähiända med nagot skäl kunde anse sig berittigade till företräden. ingen förockar t. ex. den ärorika del adeln haft i förfädernas bedritter. Svenska adeln har mer än en gång klädt blodig skjorta för tilerneslandet, men jag tänker, jag, att de stora härskarorna af landets torftigare söner eller de djupa lederna också tåvt kläda blodiga skjortor, fast utan tillfälle att ömsa. Vänudande hem från de slagfält, de gödt racd sitt blod, fingo de så lagom med af lagrarne, men så mycket fcra och tyngre skattebördor att bära. De sågo de högadliga anför rne jublande intåga i stora slott och beklädas med höga lövande embeten, men vände sjeltva åter, och oftast mutan ringaste kuot, till den vanliga husmanskosten, hafrekakan eller barkbrödet. De stora tjensterna borde sålunda redan vara betalta, tycker jag, räkningen för längesen qvitterad och ingeuting att fordra mer. Förötrigt är det en farlig sak att vilja grunda fördelar på historiska minnen. Mussan af folket har nog sina historiska minnen,