Dagens Nyheter – 10 maj 1865, sida 2

Locmine, jemt tvenne timmar efter sedan Paul Mercier afrest derifrån. Han läste den unge mannens bref, och sedan han intagit en tarflig måltid, begaf han sig åter ut på ströftåg, sägande för sig sjelf: — Då är det icke värdt att jag kommer tillbaka förrän i öfvermorgon. Vaxfigursmenniskan hade för de kommande båda dagarne uppgjort en bestämd marschresa, men han nödgades förändra den till följe af det häftiga oväder, som utbröt under aftonens lopp och hindrade honom att hinna fram till den by, der han ämnat tillhringa natten. Följande dag ämnade han taga igen hvad han förlorat, genom att göra längre resor, och gifva kortare representationer, men det enda resultat hvartill han lyckades komma, var att fullkomligt uttrötta den stackars magra hästkraken, så att denne slutligen tvärstannade, och oaktadt alla försök, icke kunde förmås att gå ur fläcken. Närmaste by låg på nära en mils afstånd. Vår hjelte kunde icke tänka på att komma dit, ty i så fall hade han måst lemna häst och åkdon åt sitt öde, hvilket naturligtvis icke lät sig göra. Liksom föregående afton hotade ett förfärligt oväder att bryta löst. Lyckligtvis ville slumpen, att Vaubarons häst stannat just utanför en öfvergifven och förfallen koja, uppförd af ler och risqvistar, med blott en dörr och utan fönster, samt täckt med till hälften multnad halm. Så eländig denna tillflyktsort än var, kunde den dock i värsta fall något så när skydda vår hjelte, då det väntade hällregnet började falla. Följaktligen ställde Vaubaron vagnen vid