Dagens Nyheter – 10 maj 1865, sida 2

ty så djupt inne i Bretagne voro postvagnar högst sällsynta, ja det betraktades nära nog som en ovanlig tilldragelse, om någon sådan passerade. Vid Quimperlå, der värden på den Den dristige tuppen åter gjorde halt, isamma oskyldiga ärende som vid Hennebon, voro de upplysningar Paul erhöll ännu bestämdare. Poststationsföreståndarens hustru påminde sig tydligen, att en ung, blek och blond, vacker flicka lutat sig ut ur postvaguen, och med ett melankoliskt och mildt småleende begärt att få ett glas vatten. Denna unga flicka måste hafva varit Blanche; Paul kunde icke tvifla derpå. Den unge mannen kände hjertat slå af fröjd; han ansåg sig numera säker att återfinna den älskade, då han oaktadt de tolf dagar som förflutit, icke förlorat hennes spår. Den bretagniska hästen återtog sin raska och uthållande traf, och omkring klockan två på eftermiddagen rullade det lilla åkdonet med bullrande fart genom Quimpere stenlagda gator. Himlen var klar och solen sken så vänligt, men vid horisonten syntes en tjock och mörk molnvägg, som tycktes stå stilla öfver hafvet. Värden på Den dristige tuppen? sträckte ut handen och visade på dessa moln, i det han sade: — Det blir oväder i natt, min hedersvän. Jag begriper mig på det skall jag säga, tyjag har varit fiskare i mina unga dar. Då förtiden hade jag ingen annan än mig sjelf att tänka på; nu deremot har jag både hustru och barn... Vore jag till sjöss så sökte jag hamn. Jean Vaubaron kom hem till qvarteret i