Dagens Nyheter – 10 maj 1865, sida 2

vägkanten, spände ifrån hästen och tjudrade honom vid kojans knut. Derefter bar han in en halmkärfve, för att tjena till bädd, och slutligen löste han den tjutande och murrande Tristan. Sedan några dagar började Vaubaron blifva orolig öfver doggens tillstånd, ty dennes utseende hade förändrat sig, och hans lynne hade blifvit så dystert och retligt, att husbonden sett sig nödsakad att binda honom under vagnen, för att hindra honon att flyga på förbigående personer. Sedan vår hjelte fått eld på ljug, observerade han en jernring fästad i muren Vid denna band han Tristan; kastade sig derefter ned på halmkärfven, och hade snart somnat in. Vi lemna nu Vaubaron i den förfallna hyddan, och återuppsöka Rodille i det ögonblick, då han, efter att hafva lossat tvenne skott, kastade sig ut genom fönstret, för att förfölja den flyende Blanche. Ett ögonblick trodde han sig kunna upphinna och gripa Hyktingen, men denna förhoppning varade icke länge. Blanche hade nemligen snart upphunnit det närbelägna skogsbrynet, och försvunnit bland träden. Väl der, och skyddad af mörkret, som trädens löfverk bidrog att göra ogenomtriängligt, befann sig den unga flickan i säkerhet, och kunde trotsa hvarje förföljelse, åtminstone så länge natten varade. Rodille insåg detta; också fortsatte han icke längre ett vanvettigt förföljande, utan tänkte blott på att med görligaste första aflägsna sig från ett ställe, der ett längre qvardröjande kunde ha