Dagens Nyheter – 8 maj 1865, sida 1

lycklig, om hon icke beständigt plågats af en instinklikt misstro till och en obestämd, aldrig vikande fasa för sin omgifning och om hon icke slutligen fruktat att för alltid vara skiljd från Paul Mercier, hvilken kanske icko fått hennes bref, eller icke kunnat finna hennes spår. Hon kände en gränslös beundran, en sorts religiös hänryckning vid åsynen af de bretagniska hafssträndernas vida prakt, och hon inandades den lifliga och friska hafsluften, hvilken fägtade om hennes panna och välgörande inverkade på hennes, af ett tolfårigt näranog beständigt innestängdt lif, försvagade konstitution. Ännu hade blott trenne dagar förgått och likväl kände hon sig redan såsom pånyttfödd; en svagt rodnande färg ersutte den mattgula blekheten på hennes kinder. Ofta nog gjorde sig den unga flickan den frågan: — Hvarför hafva de fört mig hit? Hvad vilja de egentligen göra med mig? Men af alla hennes lifs gåtor var denna, tvifvelsutan den most svårlösta. På fjerde dagen sade Rodille till magnetisören: — I afton börja vi. — Det är öfverenskommit, svarade Fritz Horner. Månan kom lika lugn och strålande, som eu natt i Provence eller i Italien. Icke ctwt moln, icke en dimma fläckade det högblåa, stjernbeströdda himlahvalfvet. En ljum vind, doftande af blomsterångor från de angränsande fälten och skogarna, flägtade helt sakta en angenäm svalka öfver landskapet. Hafvet var så lugnt, att det sakta bullret af den sig mot stranden brytande vågen, knappt nog nådde