Dagens Nyheter – 4 maj 1865, sida 1

skymningen. Ynglingen kastade en sista blick på denna usla kammare, der han varit så olycklig, och gick ut, för att aldrig mera dit återvända. — Farväl, mumlade han, farväl du fattigdomens bostad; jag lemnar dig liksom -lifvet, utan saknad... Måtte den fattiga satan som skall efterträda mig här, vara mindre beklagansvärd än jag! Derpå. gick Paul helt långsamt utför trapporna. . Han hade redan tagit några steg i den korridor som ledde ut på gatan, då en hes röst ropade hans: namn. : Rösten kom från portvakterskan, hvilken : hade sin loge, eller snarare sin skrubb, i förstugan. — Hör nu, hr Mercier, ropade den hedersgumman, vill ni vara god och stiga upp till mig. Paul väntade ingenting och hoppades ingenting, likvisst vände han om och gick upp de få trappsteg, som ledde till portvakterskans loge. . — Hvad vill ni mig? frågade han. — Jag har någonting att lemna er, hr Mercier. — Hvad då? — Ett bref; postkarlen kom hit med det för en knapp timma sedan. Den unge mannen sträckte ut handen mot den slarfvigt hopvikna och illa förseglade biljetten, som portvakterskan räckte honom, men i det ögonblick han skulle taga densamma, ryckte hon den tillbaka. :— Det kostar tre sou, sade bon. Paul smålog sorgset. : — I så fall, sade han, torde ni vara god