Dagens Nyheter – 2 maj 1865, sida 2

ska honom, tände han upp en väldig brasa, oaktadt hettan atom hus var qväfvande. Vår skurk hade en plan, med hvars utförande han icke ville dröja. Så snart en liflig låga flammat upp i spiseln, tog Rodille ned det gamla porträttet, öppnade det af Laridon för någon tid sedan uppdyrkade gömstället, och tog derutur fram Vaubarons bibel. — Må denona bok försvinna, sade han, och med den minnet af denna förbannado familj. I det han uttalade dessa, i den eländiges mun onaturliga ord, kastade han den stora volymen i elden, hvars häftighet han sökte upplifva med tillhjelp af en eldtång. — OÖOin ett ögonblick skall allt vara slut, tänkte han. Men han bedrog sig. Elden tycktes att börja med bära aktning för den gamla boken. Det svarta, tjocka och hårda skinnet, hvaraf bandet utgjordes, ville icke taga eld; det knappt nog knorrades och böjdes af lägans hetta. Nog af, förstörelseverket tycktes behöfva längre tid, än Rodille i sin otåhghet kunde medgitva. Han ryckte den nästan oskadade boken ut ur elden, öppnade den, slet ur blad för blad med en vredgad häftighet, och fann ett egendomligt nöje uti att se huru hvarje enskildt blad förvandlades till en tunn askhinna, på hvilken gnistorna löpte fram öch åter, till dess den, fattad af luftströmmen, fördes upp uti skorstenen och försvann. Snart återstod ingenting annat än bandet. Rodille beväpnade sig då med en knif, och började, för attgöra det mera emottagligt för elden, skära, eller snarare kafva sönder skinnet och papperet,