Dagens Nyheter – 2 maj 1865, sida 1

— I morgon skall jag göra ett sista försök, tänkte han. Lyckas det icke, då är allt afgjordt. Blanche har dömt sig sjelf och får gå sitt öde till mötes, och jag vänder mig åter till Paul Mercier. Den kan då åtminstone icke undkomma mig, och om jag också skall nödgas gifva honom de utlofvade hundratusen francsen, så blir jag i alla fall nära nog fyra gönger millionär. Vid vanlig tid steg Rodille in i det rum, som tjenade Bianche till fängelse, och upprepade de tvenne oföränderliga frågorna: — Har vi kommit till besinning? Har ni fattat ert beslut? Den unga flickan rörde sig icke. Sedan flera dagar värdigades hon icke vidare svara på Rodilles tilltal. — Blanche, fortfor den eländige, ert låtsade förakt är lika malplaceradt, som ert motstånd är fruktlöst, ni skall snart få se bevis derpå. Den afsky ni känner för mig, grundar sig på den kärlek ni hyser, eller rättare sagdt tror er hysa till en annan. Så länge ni hyser någon förhoppning om att få återse Paul Mercier, skal! ni envist fortfara i ert nekande. Då denna förhoppning dött, skall ni gifva vika. Jaså, ni värdigas höra hvad jag säger. Det är nu således icke blott en döf och stum marmorstaty, jag ser framför mig. Den unga flickan hade, i sjelfva verket lyttat upp hufvudet, och fästade på talaren en blick, hvaruti lågade den djupaste harm, Rodille fortfor med långsam röst, så till sägandes, understrykande hvart och ett af de hotfulla orden. — Om ni icke nu, här på ögonblicket