Dagens Nyheter – 26 april 1865, sida 2

1 ) handling och icke blott i ord knnna bevisa er sanningen häraf. Rodilles tal var så öfvertygande och tonen i hans röst förrådde så mycken. rörelse , att Blanche, hvars rena och ömma hjerta helst trodde på ädla och upphöjda känslor, kände sitt sedan gammalt hysta misstroende vackla. — Ack, stammade hon, jag begär icke bättre än att kunna tro er; det är så ljuft att finna tillgifvenhet der man icke väntade sig att möta annat än hat. — Mitt älskade barn, jag ber er, tvifla icke längre på mig; gör som Paul, skänk mig ert förtroende. — Jag inser väl nu att Paul sagt er allt; men jag kan ännu icke förstå hvarför han skickat er i sitt ställe. Kommer han icke alls hit i afton? — Nej. — Och hvad hindrar honom? — Jag skall säga er det, om ni lofvar mig att vara stark, att ha mod och icke taga för illa vid er. Vid dessa ord bleknade Blanche af fasa och fruktan. — Ah, utropade hon med bruten stämma, jag visste väl att er närvaro icke kunde betyda någonting godt . , . Det har händt Paul någon olycka. — Jag ber och besvär er, var blott lugn och öfverdrif inte; hvarom ej måste jag tiga. — Vid allt hvad heligt är, tala min herre, säg mig... jag förgås af fruktan och oro. Denna olycka, hur stor den ock må vara, vill jag dock veta hvaruti den består.