Dagens Nyheter – 25 april 1865, sida 2

hvilken skamlig last är icke dryckenskapen! Jag är ordentligt sjuk. Paul sträckte ut armen för att taga en karaffin vatten, hvilken stod midt öfver bordet. Handen darrade och släppte karaffinen, hvilken föll i golfvet och krossades. Af det härigenom orsakade bullret väcktes Rodille. Då han fick se Pauls förstörda utseende, brast han ut i skratt. — Jo, vi äro just ett par sköna pojkar, vi, sade han. Det är ett hyggligt lefnadssätt, som vi fört. Och sådana kräk sedan. Vityckas ej vara en bit mera bevandrade i dryckjom än små sömmerskor, hvilka bli berusade af litet sodavatten: Åh, det är ynkligt. Vi ha ju knappt nog druckit ur fem buteljer på tu man hand, och ändock ramla vi under bordet. — Brist på vana, stammade Paul. — Försök icke att urskulda oss, mitt barn, återtog Rodille allvarligt; hvad som händt, kan emellertid icke hjelpas. Vi kunna ej dricka mycket, derföre att vi, så den ena, som den andra, af naturen äro muntra och måttliga. Och måttlighet är en stor dygd. — Ack, ja, det är sannt, svarade Blanches älskare med öfvertygelse. ij — I går afton skulle vi (kommer ni ihåg det?) ha sysselsatt oss med allvarsamma affärer. Vi gjorde det icke och det var illa. Känner ni er disponerad att nu genast taga igen den förlorade tiden. — Ja, svarade Paul, som vid tanken på Blanche blef fullkomligt redig. — Nå så gå upp ier kammare och hemta