Dagens Nyheter – 24 april 1865, sida 2

belfvetets djeflar, det är för låugt drifven oförskämdhet. Under det han talade tilltog hans vrede, och öfvergick nära nog till raseri. Hans ansigte blef blodsprängdt och läpparne fradgådes. Slutligen kastade han bibeln från sig på trappstenarne och ämnade just trampa den under sina fötter, då jag lyckligtvis fick fatt uti den, och slutande den till mitt bröst, haltdöd af ångest och förskräckelse, flydde undan ut i trädgården. Ifrån detta ögoublick grät jag oupphörligen, inda till dess jag fick se er. Nu vet ni orsaken till mina tårar. — Ah, utropade Paul med öfvertygelsens värma, vid min Gud, denne doktor Horner är en förfärlig menniska. Ja, icke sannt, återtog Blanche. Han vågar håna och smida bibeln. — Hvad har ni nu gjort af den dyrbara boken, mitt älskade barn? — Jag vågade icke taga den med mig på mitt rum, ty der kunde doktorn lätt få reda på den. Nå, hvar har ni då förvarat den? — Jo, jag har sökt och funnit ett gömställe, här straxt bredvid. . — Och detta gömställe ...? Är en fördjupning i ett gammalt träd. — Men, min älskade Blanche, då hösten kommer med sina skurar, skall trädstammen genomdränkas af regnet, och hvad blir det då af er bibel? — Ack ja det är sannt, då kommer den att fara bra illa.