Dagens Nyheter – 24 april 1865, sida 2

Bianche teg några ögonblick, för att aftorka en tår, som smög sig utför hennes kind, derefter fortfor hon: i — Sedan en nära nog: underbar slump återförskaffat mig denna bibel, föremål för min ungdoms glädje och vördnad, hade det, utan synnerlig möda, lyckats mig att dölja den för doktorn, hvilken, i öfrigt, icke synnerligen bryr gig om mina förehafvanden; men ack, i dag på morgonen då jag stod i begrepp att, med min älskade bok under armen, begitva mig ut i trädgården och just till den plats, der vi nu befinna oss, hade jag den oturen att möta doktor Horner i förstugan. — Ni ämnar er ut? frågade han i likgiltig ton. — Ja, herr doktor, jog ämnar mig uti trädgården. Han var i begrepp att-gå utan vidare samtal, då han fick se boken, hvilken jag, så godt sig göra lät, sökte gömma under vecken på min klädning. — Hvad är det der förslag? frågade han i häftig ton. — En bok, min herre. ! — Ja, det ser jag; men hvad ir det för en bok? Sannolikt tyckte han att jag icke svarade nog fort, ty han gick mig på lifvet, ryckte från mig boken och öppnade den. Jag kan aldrig säga huru förskräckt jag blef, då jag mötte det uttryck af hån, hat och vrede, som målade sig i doktorns anlete, under det han, med en af raseri och förakt darrande stämma, utropade: — Bibeln här, i mitt hus! . . . Vid alla