Dagens Nyheter – 22 april 1865, sida 2

Den unge mannens blickar lemnade linden, för att fästa sig på andra föremål. TI ett nu fördubblades hans hjertas slag. Genom de sammanflätade grenarne på en ung afvenbok tyckte han sig se en qvinlig, smärt och graciös skepnad klädd i svart, och ehuru obestämd synen var igenkände dock hans hjerta Blanche. Hon stod orörlig, och förde näsduken alltsomoftast till sina ögon. — Gråter hon? frågade sig den fader och moderlöse ynglingen, och om hon gråter, hvarför dessa tårar? Åh, jag skall jag måste veta det. . Fritz Horner hade slutat sitt bref och reste sig just nu upp. — Se här, min son, sade han, i det han gaf Paul den förseglade skrifvelsen. Vänder ni genast åter till Musde-gatan? — Ja, min herre, brefvet skall vara framlemnadt inom en timma. Ni har ingenting att tillägga mundtligen? Jag har godt minne och skall troget upprepa hvad ni har att säga. — Det behöfs icke. Tror ni er om att ensam hitta vägen ut? — Fullkomligt. — Nå, så gå då. Paul bugade sig för doktorn och lemnade rummet. Så snart han lemnat förstugan, tog han af till venster, för att uppsöka den lummiga löfsal, der han trott sig se Blanche. Hans älskare-instinkt ledde honom förunderligen, så att han efter omkring 30 stegs besvärlig väg genom törnen och intrasslade buskar, be