Dagens Nyheter – 12 april 1865, sida 2

Svenska velenskapsmiins bidrag fill läran om grundämnerda i nafuren. (Ur professor Nordenskjölds föredrag vid vetenskapsakademiens högtidsdag.) Redan under första hälften af förra århundradet hade bergsrådet Georg Brandt ur den vid flera svenska grufvor ymnigt förekommande koboltsglansen framstält en förut okänd metall, som numera benämnes kobolt och bland annat användes till framkallandet af den vanligaste blåa färgen på porslin och fayance. 1751 framställde bergmästaren Axel Fredr. Cronstedt nysilfrets vigtigaste beståndsdel, nieckeln, ur en koboltmalm ifrån Loos i Helsingland och året derpå visade myntmästaren i Stockholm, Henrik Teofil Scheffer, att ett med silfver förvexladt ämne från Plataflodens sand i Brasilien innehölle en förut okänd metall, dea numera så väl för vetenskapen som industrien oumbärliga platinan. Äfven Scheele begynte sin så glänsande vetenskapliga bana med upptäckten af nya grusdämnen. Under sin vistelse som apotekareelev i Upsala erhöll han i uppdrag af Bergman, att närmare undersöka brunstenen, ett redan af forntidens folk vid glasberedning användt ämne, hvars rätta natur kemisterna dittills förgäfves sökt utreda. Denna ehda undersökning gaf anledning till upptäckandet af fyra nya ämnen, nemligen barytjorden, manganoxiden, syret och klorgasen. En fullständig redogörelse för dessa upptäckters inflytande på kemiens uveckling kan här dj komma i fråga, men för att gifva ett begrepp om deras betydelse behöfver man blott nämna att syrgasen utgör en hufvudbeståndsdel iluften, vattnet och den fasta jordskorpan, och att klorgasen numera är nästan lika oumbärlig för alla spinnerioch väfverifabriker som Amerikas bomull. Med dessa glänsande upptäckter begynte Scheele sin vetenskapliga bana och under dess korta lopp riktade han vår kännedom om det i naturens byggnad begagnade råmaterialet genom upptäckten af ytterligare fyra nya iimFS (ror