Dagens Nyheter – 12 april 1865, sida 1

—oo— Det vill säga att herr vicomten skall resa nu på ögonblicket? — Ja, så snart som möjligt. — Skall jag spänna för kabrioletten? — Nej, svarade f. d. tjufven, hvilken kände sig för matt att sjelf köra en eldig springare. . Rodille hade just räknat derpå. Den föregifne vicomten fortfor: — Gå ut och sök skaffa mig ett åkdon, en fiacre, eller hvad ni kan få tag i. — Så här dags och i ett så aflägset qvarter, som detta, torde det bli svårt nog att snart träffa på någon hyrvagn. — Gör ert bästa, jag räknar på ert nit och er skicklighet. — Jag skall icke förlora en enda minut. Rodille skyndade ut, lemnade hotellet och begaf sig till yttersta ändan af Colysåegatan, der Laridon stationerat sedan kl. 8 på aftonen. Sedan Kaninen blifvit allena klädde han sig, dock icke utan svårighet, ty den domning och det sömnbegär, hvaraf han redan förut varit besvärad, började åter få makt med honom. s Då toiletten slutligen, så godt sig göra lät, gått för sig, öppnade han den kassakista, på hvilken Rodille icke vågat våldföra sig, och tog deaur fram en liten skinnpung, innehållande guldmynt, en betydlig packe bankosedlar och en plånbok af röd marogquin, innehållande 500,000 francs, i räntebärande obligationer, ställde på innehafvaren. Guldet och bankosedlarne stoppade han i byxoch västfickorna, och plånboken stack