Dagens Nyheter – 8 april 1865, sida 2

— Naturligtvis. Kyparen lät icke denna oväntade inbjudning upprepas två gånger, utan satte sig midt emot Rodille. Samtalet var snart i gång. Rodille gjorde en mängd frågor, och snart hade han reda på, att vicomte de Coursolles hade i sex månader bott i N:o 20, att han postods vara mäkta rik, att han hade stora utgifter och aldrig gjorde skulder, att han mottog högst få besök, samt att han hade tre tjenare, en köksa, en groom och en kammartjenare. — Och han är en riktigt präktig pojke, hr Lorrain, kammartjenaren — tillade berättaren; han tillbringar mer än halfva dygnet här på stället. Så snart hans husbonde åker ut, kommer hr Lorrain hit. Vi ha spelt några partier domino tillsammans, han och jag, må herrn tro. Vi äro ungefärligen jemnspelta. Rodille betalade och gick. — Jag har sannerligen allt för mycken tur, mumlade han, kastande en sista:blick på det lilla hotellet innan han aflägsnade sig. Jag hade redan långt för detta förlorat allt hopp, och nu återger mig min goda stjerna på en gång mera än jag hade förlorat. Ändtligen skali jag då få hämnas, ändtligen har jag dig fast, Vol-au-Vent! Om våra läsare ha något så när godt minne, så måste det namn, som Rodilie uttalade och som vi nyss mnedskrifvit, innebära för dem en hel uppenbarelse. Den föregifne vicomte de Coursolles var nemligen ingen annan än den unga banditen, som fordom instängdes af Todille, hvilken trodde honom vara död, 1 källaren till det lilla huset vid