Dagens Nyheter – 5 april 1865, sida 2

i hela trädgården der jag tycker om att vara ensam. — Kanske är ock detta ställe om dagen ganska förtjusande. — Åhnej, det är äfven då solen skiner som vackrast, lika dystert som nu. — Och ändå trifs ni här? — Bättre än öfverallt annorstädes. Så fort jag rår mig sjelf går jag hit. i — Inger er då icke detta sorgliga ställe melankoliska tankar? Förskräcker det er ej. — Nej, det är just dess dysterhet som tjusar mig . . . den öfverensstämmer så väl med min själs tillstånd. Ett ögonblicks tystnad följde på dessa ord. — Era ord äro mycket sorgbundna mamgell, stammade Paul med tydlig förlägenhet, de ha redan gjort mig helt nedstämd. Blanche svarade ej. — Tillåter ni att jag till er riktar en fråga? — Hvarföre skulle jag ej tillåta det? — Och ni lofvar att besvara den? — Ja visst, om jag kan ... Hvad har ni att fråga mig? — Om ni är lycklig? Blanche spratt till. — Lycklig! ... Jag! ... upprepade hon med upprörd röst ... Ack nej, min herre, ack nej, jag är visst icke lycklig. — Jag besvär er, säg mig orsaken till den olycka som tycks tynga på er? — Vet ni då ej hvem jag är. — Jag vet att ni heter Blanche. — Är ni okunnig om hvilken ställning jag innehar hog doktor Horner?