Dagens Nyheter – 5 april 1865, sida 2

hon mildt, blif min vägvisare och mitt stöd, eftersom er välvilja för mig manar er dertill. Paul närmade sig lifligt Blanche; han började häftigt att darra då han på sin arm kände vår hjeltinnas lilla hand. De två unga riktade utan att utbyta ett ord kosan till det af ossförut beskrifna stället. Begge voro rof för en på en gång oförklarlig och oändligt ljuf förvirring, hvilken de icke ens försökte reda. Snart voro de framme vid den smala gångstigen och för att kunna passera den måste de komma hvarandra ännu närmare. Blanches hand darrade lätt på den unge mannens arm. På detta sätt uppnådde de den af tjocka afvenbokshäckar omgifna rundeln. Ett nästan ogenomträngligt mörker herrskade på detta ställe. Endast här och der framträngde en svag månstråle genom träden och bildade liksom silfverpaljetter på den mörka marken. En af dessa strålar upplyste till hälften den på den konstgjorda klippan stående Neptunstatyn och förlänade den ett fantastiskt utseende. Blanche släppte den unge mannens hand och satte sig på en af de kring den lilla bassinen placerade bänkarna. Paul förblef stående framför henne. — Hvad detta ställe är ödsligt och dystert, sade han. — Tycker ni? — Ja, detta djupa mörker, och denna staty med sin nästan hotfulla ställning ha någonting hemskt. — Och ändå är just detta ställe det enda