na tidpunkt brukade uppstapla på kajmurarna. Plötsligt kände hon en sällsam inre skakning, hon spratt häftigt till såsom träffad af en elektrisk stöt. Med detsamma förmådde ej hennes blick lösslita sig från en tjock bok, vårdslöst kastad i den korg der tio-sous-volymerna förvarades. Det föreföll henne som om hon sett denna bok förr. Det var ett väldigt oktavband hvars smutsiga i hörnen nötta permar fordom måste ha varit vackra. Under de tjocka dammoch smutslagren som betäckte permarnes marokin urskilde. man till och med ännu någonting liknande en förgyld vapensköld. De oxiderade, söndriga bokspännena funnos qvar men voro i obrukbart skick. Blanche fattade boken och öppnade den. På dess första sida läste hon dessa tre ord tryckta i rödt: Den heliga skrift. Hon vände på några blad, och genast ådrogo sig flera gravyrer hennes uppmärksamhet och med hvarje ny bild hon på detta vis upptäckte, vaknade med öfyerraskande klarhet i hennes själ en mängd gamla minnen. Snart var det henne fullkomligt klart att hon i sin barndom mycket ofta, nästan dagligen, hållit just denna samma bok i sina händer och med förtjusning betraktat dess granna taflor.? 7 Blanche misstog sig ej. Slumpen, denna de menskliga tingens mäktige Deus ex machina kastade verkligen i