Dagens Nyheter – 1 april 1865, sida 3

Men han hade icke någo ledtråd att gå efter, och efter att förgätves ha anlitat sin egen och sina vänners skarpsinnighet — styrde han efter några dagar sin kosa till le Museegatan. Rodille lät honom då icke på minsta sätt ana sin triumf, utan mottog honom med välvilja. Ingen vidare diskussion behöfdes nu — handlingen undertecknades. — Sedan fick nu klienten höra de oemotsägliga bevisen på sina rättigheter till arfyvet efter en aflägsen slägtinge, som han icke känt; och ehuru han aldrig räknat på detta arf, grämde det honom dock att icke få mera än hälften deraf. Man kan emellertid tänka sig, till hvilken grad Rodilles förmögenhet genom dylika lyckade spekulationer skulle växa, isynnerhet som det icke var sällan, utan mycket ofta, han gjorde sådnna. De sex unga karlarne, som vi sågo vid hvar sin pulpet i det stora rummet vi passerade för att komma in i kommissionärens eget, voro de spårhundar, som Rodille nästan utan afbrott hade i rörelse för att uppsöka sina rof. Dessa stackars unga män, med dålig aflöning, dåliga kläder och dålig föda, voro från morgon till qväll strängt sysselsatta med att springa från den ena ändan af staden till den andra och att dersmellan skrifva af alla möjliga dokumenter och handlingar. Fem af dessa martyrer befunno sig under uppsigt af den sjette, som var den skickligaste bland dem, och som hade goda insigter i juridiken, ehuru han af brist på medel