Dagens Nyheter – 1 april 1865, sida 2

skan. Som bevis för detta sitt påstående begärde Lundblad att få styrka med vittnen att ett af vittnena yttrat: Nu skall man förtjena tjugofem riksdaler af Lundqvist på vittnvesmål och framdrog äfven Lundblad hvad som nyligen i polisdomstolen förekommit mot Lundqvist, som der sökt muta ett vittne, för att komma ifrån det bekanta kattdråpsmålet. Fyra stycken af Lundqvist åberopade vittnen voro kallade och fingo gå vittneseden, hvarpå de en efter annan hördes. Först fick handlanden A. J. Sällström företräda; men han hade ingenting att berätta som kunde läggas Lundblad till last. Derefter påropades Sällströms hushållerska Carolina Andersson som genast inträdde i domsalen med leende min. — Vet ni något om Lundblads oärlighet ? — frågade ordföranden. -Nej inte ett grand — försäkrade Andersson och vände sitt ungdomliga och af glädje strålande ansigte mot ordföranden. — Ni har ju varit skickad af Sällström att fordra pengar af Lundblad. Såg pi om han tog dem i lådan. — Nej visst inte, han tog dem ur sin egen plånbok — förklarade Andersson med ett ännu ljufyare småleende. — Stå inte här och skratta, ty här är det fråga om allvar — tillrättavisade ordf. NÅ nå, förstår väl det — puttrade Andersson och blef i en hast allvarsam. -— Har ni heller aldrig emottagit några varor af Lundblad? — Jo, fler än en gång; men dem har jag alltid betalt med. detsamma. — Nå, efter ni ingenting har att upplysa, så behöfver vi inte uppehålla er här — törklarade ordf. Andersson gick nu och satte sig i domstolsrummet, som det tycktes något obelåten med domarens kallsinnighet för hennes ljufva smålöjen. — Här ä inga sittplatser, gå ut i förmaket! — uppmanade ordf. — Man brukar inte snäsa ut mig — puttrade Andersson; men begaf sig likväl ut i förmaket. Härefter hördes kyparen Aug. Lindell och drängen J. P. Johansson; men de hade lika litet att upplysa som de förut hörda, hvarför ock målet uppskjöts tills om 14 dagar, då käranden och de båda svarandena ålades att medhafva all den bevisning de vilja förebringa, vid äfventyr att dem ej beviljas vidare rådrum. Väld. Två arbetare, Hansson och Jonsson, stodo i förrgår inför rådhusrättens femte afdelning, tilltalade att hafva öfverfallit och slagit en annan arbetare vid namn Holmgren. — Nå, hur gick det till det här. Det var ju inne på en krog som grälet började? sporde ordföranden. — Jag kom in på krogen med min kamrat för att ta in ett par supar — svarade Jonsson. — Vi bry oss inte om suparne. Jo, det gör vi visst det — förklarade Hansson. i — Och så kommo vi i träta med Holmgren och en arbetskarl som heter Andersson — tillade Jonsson. Och när ni sedan kommo ut på gatan så slog ni Holmgren återtog ordf. — Nej visst inte, jag kom bara åt honom med armen så att han föll omkull, och då fick jag den här skadan — yttrade Jonsson och visade fram ett skadadt finger. — Hur gick det till? — Jo, jag föll också omkull och kom att träda fingret i mun på Holmgren, som då bet till, så att fingret gick nära på af. Ett af Holmgren åberopadt vittne hördes , men hade just ingenting att upplysa, hvarför ock målet uppskjöts på fjorton dagar då flera vittnen skulle kallas. I torsdags förmiddag inställde sig hos pantlånaren Aström vid Prestgatan en karl, som sökte belåna tvenne sidentäcken, till hvilka han uppgaf såsom egarinna en vid Regeringsgatan boende enkefru. Åström fann imellertid saken misstänkt och anmälde den hos detektivpolisen, som nu tog hand om karlen och förde honom till den uppgifna enkefrun. Under vägen dit ändrade han imellertid sin uppgift och påstod sig sjelf vara egare till HÄN SA arg HA ng få Nmyrs FATLE e a pe fö f ÖT ENT TESLA St Vega ar