Dagens Nyheter – 31 mars 1865, sida 1

bör gå, — en af mina tjenare skall sedan visa er den väg ni bör följa. Vår sålunda afskedade hjelte framstammade några tacksamhetsbetygelser, hvilka Fritz Horner tvärt afplippte genom en rörelse af otålighet. En domestik, lika klädd som den som utdelade ordvingsnumrorna i förmaket, nalkades Vaubaron vid utgången från magnetisörens kabinett och förde honom till trädgården. — Min herre bör följa högra allen, yttrade han med en helsning, den sträcker sig ända till porten som leder till boulevard du Temple. Vaubaron aflägsnade sig långsamt genom trädgården, helt och hållet försjunken i tankar, om hvars natur Issaren lätt kan göra sig ett begrepp, utan att vi behöfva ingå i någon närmare förklaring deröfver. En djup glädje bade intagit hans själ, men i denna glädje blandade sig mycken oro och ängslan. Rymmaren från Brest hade (så trodde han åtminstone) erhållit visshet om att hans dotter lefde. Han trodde sig till och med veta mot hvilken del af Frankrike han skulle styra sina steg för att återfinna henne. Men ett ofantligt afstånd skiljde honom ifrån södern. Huru förkorta detta afstånd? Huru kunna företaga en så lång resa utan att ega några medel? Skulle han icke antingen dö af hunger, eller, likt tiggare och landstrykare, nödgas